Trygghet och dialog från polisens perspektiv

Publicerad: 28 februari, 2013
Sidansvarig: Vanja Larberg
Forum S2020

 

Polisens brottsförebyggande arbete, trygghet och dialog var temat när Peter Backenfall, Thomas Pettersson och Fredrik Dahlgren föreläste torsdagen den 14:e februari 2013 på Forum S2020. Här följer ett referat av förmiddagen:

Peter Backenfall, brottsförebyggande kommissarie, Polisen Storgöteborg:

– Vår stab har ansvaret för det förebyggande arbetet i 10 kommuner, och jag är processledare för frågan i vår egen organisation. Vårt uppdrag är att minska brottsligheten, och vi gör det i tät samverkan med andra samhällsaktörer, för utan dem kommer vi ingen vart. Det är tillsammans vi kan göra något. En husgud i arbetet är Herman Goldstein (Problem-oriented policing, POP), som säger hur viktigt det är att jobba proaktivt istället för reaktivt. Som poliser måste vi kunna göra komplexa bedömningar – och kunna fatta kloka beslut i trycket av omedelbara omständigheter. Vi måste också vinnlägga oss om ett gott bemötande och att skapa förtroende.

2009 kom uppdraget att bygga en brottsförebyggande strategi – vilken framtid möter vi och hur kan vi ta oss an den på ett klokt sätt? Vi har sett att vi måste ha långsiktighet i vårt tänk för att uppnå saker, det handlar om ett uthålligt arbete. Att arbeta på kort sikt innebär för oss minst två år, och längre sikt är minst fem år.

De ledord som finns i strategin är: Närhet – vi måste vara nära medborgare och andra aktörer i vårt arbete, Helhet – alla poliser måste ha en helhetsbild av organisationens frågor, Engagemang ochUthållighet – att vi jobbar kontinuerligt och långsiktigt.

Det är viktigt att ha en struktur för det brottsförebyggande arbetet. Sedan 2009 har vi byggt strukturen både metodiskt och organiskt. Nu har vi exempelvis sju etableringar där polisen jobbar nära medborgarna. Vi jobbar också med volontärer – ca 100 personer jobbar på vårt uppdrag. Dessa volontärer är en länk in och ut från polisen till medborgarna – vilket är viktigt ur ett demokratiperspektiv.

Vi vill också bygga upp vår kompetens när det gäller samhällsbyggnad – vi vill in tidigt i planeringen, helst inte i ett sent remisskede. Dessutom vill vi jobba nära akademin, vi vill intressera akademin för våra frågor.

Sen är samverkan aldrig ett mål i sig – det är ett medel för att nå något som är större än delarna var för sig. Vi företräder ju olika kulturer, synsätt, värderingar. Men om vi utgår ifrån en lokal problembild och har en samsyn kring den kan också olika aktörer samordna sig.

En sådan här strategi är förstås levande materia – vi har viljan att utveckla oss och lära tillsammans. Vi har under de senaste åren tagit några kliv fram i det förebyggande arbetet men det är viktigt att det har en struktur, och att frågorna hamnar på rätt nivå och hos rätt aktörer.

En reflekterande praktiker i tiden – så ska polisen vara.

Thomas Pettersson, analytiker, Polisen Storgöteborg:

Trygghet och säkerhet ur ett analytiskt perspektiv

– Jag jobbar som analytiker i Storgöteborg. Jag har som många andra analytiker hos oss en teoretisk bakgrund med bland annat statistik, kriminologi och etnologi, men det jag har mest nytta av är 20 års erfarenhet från gatan.

När det gäller trygghetsfrågorna har vi tidigare slagit ifrån oss dem – vi har sett det som mjukvara och som något vi inte ska syssla med. Men nu finns ett engagemang i denna fråga. Bland annat är jag ute mycket och träffar pensionärsföreningar och där får jag ett otroligt gensvar – och det är också roligt att slå hål på förutfattade meningar.

Vad är då trygghet? Det är en känsla av välmående och säkerhet. Skillnaden mellan trygghet och säkerhet är att tryggheten är känslan och säkerheten är hårdvaran. Trygghet är alltså en upplevelse och inget annat. Man kan inte säga att det finns reell trygghet och upplevd trygghet – därför att det inte finns någon reell trygghet.

Det är viktigt att komma ihåg att trygghet upplevs olika av olika människor – där du är trygg kan någon annan känna sig otrygg. Detta eftersom det handlar om en rädsla för det okända. Det man är van vid är det som skapar trygghet. Trygghet har ingenting att göra med risken att utsättas för faktiska brott. Man hade en omröstning för ett tag sedan om vad som är Göteborgs otryggaste plats. Det var Gamlestadstorget som vann. Kvällstid finns ju ingen verksamhet där, där står några skjul, folk var oerhört otrygga. Många slutade byta spårvagn där – de bytte vid Drottningtorget istället. Men egentligen skedde mycket mer brott vid Drottningtorget än vid Gamlestadstorget. Det har inget med det faktiska att göra när det gäller trygghet – trygghet är kopplad till den upplevda risken att utsättas för brott eller känslan av att inte kunna få hjälp om något händer.

Det övergripande kriminalpolitiska målet är att minska brottsligheten och öka tryggheten. Men har alla aktörer det målet? Kan man rent av tjäna på otrygghet? Man får komma ihåg att det inte finns något gemensamt mål för hela samhället att öka tryggheten – försäkringsbolag kanske vill minska brottsligheten men de vill kanske också minska tryggheten. Vi får aldrig förledas att tro att alla samhällsaktörer vill öka tryggheten.

Otryggheten i Sverige och i Göteborg mäts i NTU (Nationella trygghetsundersökningen) Här kan man bland annat få siffror på hur många som känner sig otrygga av att röra sig ute på kvällen, oro för misshandel och överfall och oro för samhällsutvecklingen.

Förändrad trygghetsupplevelse

Tryggheten låg förr i Guds händer, man kunde inte påverka sin trygghet på andra sätt än att gå i kyrkan, be, vara duktig på husförhöret och så vidare. Eftersom man inte hade någon möjlighet att påverka den kunde man vara fatalist – jag kan ju ändå inte göra något, då kan jag lika gärna koppla av. Därför var inte heller otryggheten ett stort problem.

Efter detta har förändringar skett: Skapandet av välfärdsstaten innebar att det är samhället och inte du själv som har ansvaret för att du ska känna dig trygg. I och med globaliseringen får vi information direkt om saker som händer i andra länder, och vi får en helt annan närhet till konflikter. Under andra världskriget fick man i bästa fall reda på vad som hänt dagen efter. Idag får man katastroferna rätt i knät.

Avstånd är viktigt för hur man upplever och reagerar på saker. Vi identifierar oss med människor som är närmare geografiskt. Men nu när vi via medierna fått en annan närhet till det som sker globalt, är det fler saker vi deltar och engagerar oss i. Vi har på ett sätt förlorat kontrollen över världen – och det har uppstått en terrorism som inte känner några geografiska gränser.

Tryggheten förr och nu

Jag vill göra en jämförelse här mellan hur tryggheten var för lite drygt hundra år sedan och idag.

1890 var den sociala kontrollen stark: via släkt och grannar. Man jobbade ofta nära hemmet så man gick hem och åt. Det fanns ju ingen kollektivtrafik att tala om, man hade börjat med hästdragna spårvagnar, men till en början var detta ett överklassnöje. Kvinnorna var ofta hemma vilket innebar att det inte fanns stora fastigheter som stod tomma under dagarna som det gör idag. Om det kom in någon främmande på gården så var det alltid någon som började ropa – vem är du, vad vill du här? Det fanns också en stor okunnighet: man visste inte vad som hände i andra delar av Göteborg eller Sverige.

2013 ser bilden annorlunda ut. Vi sätter vår tillit till tekniken. Larm – men det har en ganska liten effekt. Lås,det utvecklas hela tiden säkrare varianter. Säkerhetsdörrar har blivit populärt. Men det är viktigt att tänka på att via dem kan man inte ta sig in från ambulansen,  det är brandkåren med den stora vinkelslipen som gäller, och det kan ta sin tid. Så det kan bli en äldre människas död. Om man tar bort en risk men samtidigt ökar en annan har man kanske inte vunnit så mycket. Och vilken risk är störst för en 85-åring – att hon blir sjuk och blir liggande i lägenheten, eller att hon får inbrott?Belysningstimers har kommit som ska få det att verka som att vi är hemma – men varför skulle tjuvarna inte känna till det? Många inbrottstjuvar jobbar på det sättet idag att de går fram och knackar på dörren och öppnar någon så frågar man om vägen eller något liknande. Villor är känsligare för inbrott – lägenheter har ofta bara en angreppspunkt – villor har flera.Kameraövervakning har liten effekt på brottligheten – förutom på bilinbrott (men de försvinner ändå). Men man kan se att de ger en ökad trygghet.

Brottsplatser i Göteborg förr och nu

På dessa platser skedde flest brott 1890 och idag:

1890

Andra Långgatan

Sillgatan (nuvarande Postgatan – vilket var en stor emigrantgata, fylld med barer, hotell och prostituerade)

Kungsportsplatsen

Viktoriagatan (Skojarebacken – här låg en kåkstad)

Husargatan

Allmänna Vägen

Stampgatan

Södra Vägen

Torggatan

Stigbergsgatan

2011

Kungsportsavenyn

Frölunda Torg

Vasagatan

Drottninggatan

Östra Hamngatan

Angered centrum

Transportgatan (Bäckebol)

Götgatan

Rymdtorget

Järntorget

Det man kan se är att det finns något gemensamt för platserna då och nu, och det är att nöjesliv och handel går igen för gatorna där brott sker.

Mörkertal

Det finns förstås ett mörkertal när det gäller var brott sker – eftersom långt ifrån alla brott anmäls. 67 % av den faktiska brottsligheten anmäldes inte 2011. Och exempelvis när det gäller sexualbrott så var det 81 % 2011 som inte anmäldes. En stor del av detta kan handla om att man till exempel skuldbelägger sig själv. Från vårt perspektiv vore det bra om alla brott anmäldes – så att vi fick en perfekt bild av vad som händer och vart. Ännu bättre vore det förstås att de inte sker alls.

Olaga hot

Apropå näthatet – är det olagligt att hota någon? Nej, det behöver inte vara det. För att ett hot ska vara olagligt ska det finnas ett rimligt antagande att det kan komma att verkställas– och att hotet skapar en stor rädsla hos den hotade. I många fall kan inte polisen göra något mot näthat för det bedöms inte som olaga hot. Det finns också ett problem i att rättegångsbalken är skriven 1947 – vårt språk är väldigt förvanskat idag. Ju mer hot som förekommer ju mer van blir man en viss nivå i språket.

Vad är det som påverkar vår trygghet?

– Arbete, Skola, Ekonomi, Stress, Hälsa och Brottslighet är grundläggande faktorer.

Det finns ett dilemma när det gäller kunskap – den kan skapa både otrygghet och trygghet. Kunskap utan förståelse skapar otrygghet – får man mycket information om brott via media och inte kan sätta in det i ett sammanhang så skapar detta otrygghet. Man får lätt bilden av att samhället är på väg i helt fel riktning, men det är inte alla typer av brott som ökar, både inbrott och bilstölder har minskat markant.

Stadsplanering viktig

Folk är otrygga för att de är rädda för att utsättas för brott. Det är inte uppklarandet av brott som är det viktiga utan att förebygga dem. Mänsklig närvaro på offentliga platser – det är det som skapar trygghet. Man kan bygga upp trygghet i stadsplanering, och man kan bygga platser för möten. Polisen har också uppgiften att nyansera bilden av otrygghet och brottslighet, så att man inte enbart bygger sina bilder på medias rapportering.

Fredrik Dahlgren, chef för Dialoggruppen, Länsordningspolisen:

Så här arbetar och samarbetar dialogpolisen

– Jag är ansvarig för dialogpolisen och vill inleda med att berätta bakgrunden till vårt arbete. Polisen har genomgått en stor förändring när det gäller bemötande. Dialogpolisen är ett verktyg i det nya sättet att arbeta. Det nya arbetssättet har växt fram både med hjälp av erfarenheter och forskning.

Jag har själv en bakgrund på den uniformerade sidan av polisen, då jag jobbade som radiobilspolis. Som piketpolis ska man bland annat övermanna gärningsmän som är förskansade. Det är en typ av jobb som kräver en viss typ av motivation, och det kan vara nyttigt att ta ett steg ut, så att man inte riskerar att bli smal i sin tjänstgöring. Jag fick chansen att göra detta i och med uppdraget kring dialogpolisen.

Dialogpolisen var en befattning som bildades i Göteborg efter EU-toppmötet 2001. Det som hände då var en milstolpe. Vi hade en annan självbild innan mötet– vi trodde inte att det skulle bli på samma sätt här som i andra städer. Vi jobbade tidigare i något som heter IMF – ingripande mot folksamlingar. Det var en militär metod, man kan säga att det var som romarna gjorde på sin tid. Piketen skulle vara den yttersta resursen, och det var tufft att vara därframme.

Efter EU-toppmötet tillsatte man en kommitté med dåvarande statsministern Ingvar Carlsson i spetsen.  Man såg att så här kan man inte agera – vi har ju en demokrati, folk måste få säga det de tycker. Man tittade därför världen över hur olika länder hanterade sina folkmassor. Till slut hamnade man i Danmark, och erfarenheterna från en stor demonstration utanför Köpenhamn där poliserna kom att avlossa 112 skott, och så såg man vad den danska polisen lärt sig av detta. Vi byggde sedan vidare på modellen från Danmark, genom att bygga upp dialogpolisen. Den finns nu i Västra Götaland, Stockholm och Skåne. Dialogpolisen är utbildad i särskild polistaktik. Man ska bland annat jobba mer med öppna händer, och vara mer kommunikativ i sitt kroppsspråk.  Vi jobbar även med detaljer som att man inte ska ha handskar på sig – man kan tycka att det är löjligt om man tar på sig handskarna eller inte, men det skickar signaler och väcker bilder från tidigare erfarenhet för dem som står och tittar på polisen. I och med detta kommunikativa arbetssätt vann man färre skadade poliser, och färre skadade demonstranter.

I och med dialogpolisen har en länk skapats mellan polismyndigheten och opinionsyttrarna – och det innebär att man tar en kontakt innan demonstrationen ska genomföras. Då uppstår inte våldsamheter på grund av missförstånd. Man kan också se att sen vi börjat jobba såhär så ser vi mindre våld. Man har i och med detta också fått tryggare poliser. För många mådde dåligt efter 2001. Man tryckte ju på den röda knappen när händelserna var i gång – någon som kanske suttit och utrett brott i tio år på en mindre ort kallades in, fick utrustning och en plats där han eller hon skulle stå beredd. Detta måste ha skapat en enorm stress. En del som var här fick aldrig någon helhetsbild av vad som hänt, och de fick börja jobba direkt igen sen efteråt.

Det vi upplevde starkt i och med 2001 var att vi inte styrde händelserna – vi ryckte bara ut och släckte bränder. När jag jobbade på piketen, så visste jag inte alls något om en gruppering i förväg, till exempel om de var våldsamma eller inte. Man hade ingen kunskap, utan skapade sig en bild och kanske dömde allihop. Idag har vi mycket mer information i förväg – vi känner till grupperna, vilket skapar en mental förberedelse och en bättre arbetsmiljö. När man planerar en händelse idag pratar vi ”om-fall”, ”om detta sker så ska vi göra så här”. Innan var inställningen ofta ”slå ned det som är”, det fanns ingen tanke två. Men idag försöker skapa bilder i förväg, vilket ger en trygghet.

I andra kapitlet i regeringsformen behandlas våra grundläggande fri- och rättigheter;  yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet. Innan 2001 insåg jag inte hur viktigt det är för människor att kunna ta sig ut och berätta om det man upplever. Vi kan ta de rättigheter vi har för givna, men det är ju långt ifrån en självklarhet i många länder. Idag är vi stolta att vi har en demokrati och att folk kan vara på gator och torg.

Jag jobbar heltid med detta sen 2005 inom länsordningspolisens stab. Jag fick till en början fundera på hur man når ut. Hur får man kontakt med människor som inte gillar polisen? Man ringer inte upp dem i alla fall. Det bästa sättet är att vara på platser där man framför opinionsyttringar.

Vilka kan då bli dialogpoliser? Jag har i första hand valt äldre, erfarna poliser. De stressar inte upp sig, kan bedöma situationer och undgår att hamna i situationer där man kan råka illa ut. Förutom det är det viktiga att man är med i skallen, och att man ser att det faktiskt är en grundlag och rättighet med yttrandefrihet. De som jobbar som dialogpoliser kan syssla med en massa saker inom polisen – de är uttagna på grund av skicklighet och personlighet. Vi har en nationell dialogpolisutbildning. Idag är vi nio utbildade dialogpoliser + jag här i Västra Götaland.

Vi jobbar civila – inte beväpnat. Man jobbar obeväpnat för att skapa trygghet och tillit. Vi har kommunikationsradio och mobil. Vi stämmer av med poliserna att de är trygga med detta.

Ofta går det till så att polis och någon representant för opinionsyttrarna möts på plats – den som kommer att vara chef på gatan kommer dit och tar i hand för att skapa en kontakt. Det är aktivt lyssnande som gäller, det är viktigt att ta sig tiden att lyssna. Man kan till exempel möta någon som har en negativ erfarenhet av polisen från en tidigare situation. Sen är det viktigt att se till att det vi kommer överens om i det förberedande samtalet följs upp.

Det krävs också kunskap om hur folksamlingar agerar. Det kan till exempel vara svårt att gripa en person i en folksamling. Om vi vet vem som gjort ett brott brukar vi avvakta till demonstrationen skett och gå fram och prata med dem efteråt.

Hur lyckas man då i ett sådant här arbete? Ja, man måste ha myndigheten i ryggen. Vi måste ha ett förtroende för det vi gör in i verksamheten – har vi inte det så kan vi brinna hur mycket som helst, det får ingen effekt.

Frågor från publiken

– I Manchester där vi varit på studiebesök var man ute hela tiden och hade dialog, det var inte bara i risksituationer. Man byggde mycket på dialogen med medborgarna i sitt arbete. Hur långt ifrån är vi i det arbetet idag inom polisen här i Sverige? Hur kan vi i samhället jobba med att stärka tilliten till myndigheterna?

– Polisen kan bli mycket bättre. Till exempel skulle man kanske ha mer områdespoliser. Man kan också bli bättre på att bli informera. Mycket agerande bygger på god vilja, men det kan uppfattas fel om informationen saknas.

– Hur tänker ni kring de ungdomar som kommer för att demonstrera mot utvisningar?

– Vi är ”handräckningsskyldiga” i dessa lägen som myndighet – vi måste genomföra utvisningar. Ibland löser vi det så att de får stå på en viss plats och demonstrera. Ibland sätter de sig och bildar kedja så att bussen med de som ska utvisas inte kommer fram – och då försöker vi informera om att det är ett brott – Ohörsamhet mot ordningsmakt – om de sitter kvar. Men det är ett dilemma – för de kommer dit med de bästa av intentioner – men de kan inte stå över lagen.

– Hur jobbar ni med bemötande inom polisen i stort? Det är en stor trygghetsfråga.

– Vi jobbar med det – den enskilde polismannen har ett jätteansvar eftersom det den enskilde gör skapar bilden ”polisen gjorde så”. Vi måste därför jobba med att leva oss in i andra perspektiv. Vi har ju faktiskt ett serviceyrke också. Vissa glömmer det, och en person kan förstöra för så många. De som är specialutbildade måste jobba med detta inom arbetsplatsen. Jag brukar påpeka att vi ska vara neutrala – vad ni än gör så låt er inte provoceras – det är inget personligt. Man måste förstå att man där för människors säkerhet – har man med sig det så går man inte i klinch – vi jobbar med att man ska inte ska ta saker personligt.

Referat: Vanja Larberg

Delade exempel

Inga delade exempel ännu. Varför inte skriva det första?

Har du andra exempel? Dela gärna med dig här:

Din e-postadress publiceras inte.