Trygghet och öppenhet

Textförfattare: S2020/Gerd Cruse Sondén och Sören Olsson

Trygghet och otrygghet handlar om en känsla inför framtiden, inför vad som kan hända. Den som känner sig trygg är inte orolig för vad som kan hända medan den som är otrygg är osäker och rädd inför det som väntar. Otryggheten kan röra många olika sidor av livet – arbete, ekonomin, relationerna och till och med själva livet, det existentiella. Det intressanta här, i samband med fysisk planering, handlar om känslor inför vad som kan hända när jag rör mig utanför bostaden, på gården, gatan, i parken eller på torget. Och framför allt handlar otryggheten om vad som kan hända när man rör sig ute under den mörka delen av dygnet. Få människor är rädda för att röra sig utomhus dagtid.

Under de senaste tjugo åren har intresset för trygghetsfrågor kopplade till utemiljöer ökat kraftigt i hela västvärlden. I USA och Storbritannien har intresset varit mycket starkt och lett till en rad åtgärder och insatser som också påverkat situationen i andra länder. I detta ligger både möjligheter och inte minst risker som vi ska återkomma till. Med ett historiskt perspektiv kan man notera att trygghet i den svenska stadsplaneringen under funktionalismens/modernismens era främst handlade om att undvika risker för fysiska skador i trafiken medan dagens diskurs mera handlar om brott, våld och andra otrevligheter som kan komma att drabba enskilda.

Otryggheten har en relation till brott. Det handlar om våld, rån, hot och inbrottsrisk.. Men det är inget enkelt samband så att där riskerna är störst är också otryggheten alltid det. Yngre män är till exempel de mest utsatta för våld, hot och så vidare, men relativt få känner sig otrygga utomhus. Insatser av olika slag i ett område kan öka tryggheten trots att kriminaliteten inte minskar (Sahlin 2010, Holmberg 200).

Trygg eller inte – stor skillnad mellan grupper

I en stor studie från Brottsförebyggande rådet (2011) säger 15 procent av den vuxna befolkningen att de känner sig otrygga i utemiljön kvällstid. Det är en siffra som sjunkit något sedan förra mätningen men som ändå ligger på en tämligen konstant nivå.
De allra flesta upplever alltså att tryggheten i det här avseendet inte är något problem. Men variationen mellan olika kategorier av människor är stor. Kvinnor är kraftigt överrepresenterade bland dem som känner otrygghet (24 procent mot männens sex procent).
Också äldre och människor med utrikes bakgrund är kraftigt överrepresenterade. Tryggheten är också högre i småhus jämfört med flerbostadshus. Extremvärden får vi genom att föra samman kategorier. Av äldre kvinnor i flerbostadshus uppger 45 procent att de är otrygga utomhus på kvällen medan motsvarande siffra för män i åldrarna 25-44 år och boende i småhus som uppger detta är 1 procent.
Människor i småstäder och småorter är mera sällan otrygga än boende i andra typer av orter. För de otrygga finns inte bara oönskade och obehagliga känslor. Rörelsemönster och socialt umgänge begränsas och en del går över huvud taget inte ut på kvällarna.

De ovanstående siffrorna från BRÅ:s undersökning visar hur människor i Sverige mera generellt bedömt sin trygghet i utemiljön på kvällstid. I vissa typer av situationer och miljöer är dock otryggheten större för de flesta människor. Det, tillsammans med att en del grupper av människor är mer utsatta, gör trygghetsfrågor till en viktig social fråga.

Trygghet och stadsplanering

När det gäller hur planering kan bidra till tryggheten i utemiljön pekar vi på tre olika men i många fall kompletterande inriktningar eller perspektiv som kan ha betydelse. Det handlar om stadsrummens eller miljöns utformning, människor och socialt liv i utemiljön och om människors möjligheter att bli förtrogna med en miljö, göra den till sin.

En central idé arbetet med att nå trygghet handlar om att människor ska ha överblick och kunna orientera sig. Den som vistas på en gård, en gata eller ett torg ska kunna se vad som finns där och vilka som rör sig där. Och miljön ska vara sådan att det är lätt att förstå dess struktur, att hitta sina vägar i den. Den ska vara orienterbar.

Bo Grönlund har gjort flera studier av stadsmiljöer i Sverige och Danmark – Sundbyberg (2006), Egebjerggård (2002) som exempel – där det har varit centralt att människor ska kunna ha överblick. Han har använt sig av Space Syntax- analyser där siktlinjer i miljön och stråkens sammankopplingar varit utgångspunkter (Se också avsnittet om sociala kontakter och rörelser). I kraven/önskemålen om överblick ligger också att stadsmiljöer ska vara upplysta kvällstid.

Två grundprinciper möts

Kraven på att det ska gå att överblicka ytor finns för att prång, passager, mörka storgarage och gångtunnlar ofta kan kännas otrygga. Man vet inte vad som väntar runt hörnet. Står det personer där som kan vara ett hot? Och ofta är det den vägen man måste gå, på hemväg från bussen eller spårvagnen. Speciellt gångtunnlar i förortsområden upplevs ofta som otrygga passager. Här möts två trygghetsprinciper:

  • Gångtunneln som byggdes för att gående skulle slippa korsa bilvägar eller spårvagnsspår, en fysisk trygghet som en gång var en viktig princip i planering.

Idag ställs den dock mot:

  • Den sociala otryggheten i att inte kunna veta om personer hotar runt hörnet. I dag förefaller det oftast bättre att tänka sig att passagen ska gå över snarare än under om den inte kan gå i samma plan som det som ska passeras.

Stadsmiljöer skapar också signaler som vi tolkar och som har betydelse för tryggheten. Det rör sig om många olika typer av signaler. Omhändertagna miljöer känns generellt sett tryggare än sådana med mycket skadegörelse, dålig städning och skötsel. Miljöer som inbjuder till vistelse känns inte bara trivsammare utan också tryggare. Verksamheter med fönster ut mot gaturum och som är publikt öppna som bibliotek, restauranger och kaféer skapar en helt annan trygghetskänsla än slutna, mörka fasader. Här finns en tendens att företag i stadsmiljöer skapar mycket slutna miljöer som föga bidrar till tryggheten (Graham och Marvin 2001). Storskaliga och slutna miljöer som är väggar i gaturum kan kännas otrygga (Gehl med flera 2006). Därför är det viktigt att kommunala verksamheter både finns i centrala lägen, till exempel i form av lokala torg och att de är öppna utåt.

Befolkade stadsrum

Tryggheten i staden är intimt förknippad med människorna i staden. Det är, generellt uttryckt, människor som skapar trygghet, och vi söker oss gärna till miljöer där det finns andra människor. Platser och funktioner som underlättar möten är trygghetsskapande. Det handlar såväl om de offentliga rummen som om de halvprivata zonerna närmast bostadshusen. Framför allt känns miljöer trygga som är befolkade av människor vi åtminstone känner igen – som ofta i närmiljön – eller där det finns en blandning av människor som i mer centrala stadsavsnitt.

I mänsklig samvaro finns ett element av informell social kontroll. Den som förstör eller hotar andra blir sedd av människor i omgivningen och löper också risken att någon ingriper. I många miljöer finns också en tydlig ansvarighet hos dem som finns där. Det är otvivelaktigt något centralt. Ansvarigheten kan grunda sig på att man upplever att detta är min miljö, min gård eller mitt torg där jag reagerar på det som går utanför det som känns acceptabelt. Jane Jacobs (1961) beskriver vad hon kallar för ”side walk personalities”, personer som tar speciellt ansvar i närmiljön. Men i många miljöer finns också personer som arbetar där och som därmed har ett mera formellt ansvar. Den personliga närvaron har stor betydelse för människors upplevda trygghet. Ibland kan det verka förvånande att så stora pengar läggs på fysisk utformning, elektronisk utrustning och övervakning medan man undviker mänsklig närvaro i form av värdar eller andra med ansvar för situationen.

Tryggare på kvällen där det finns bostäder

I brist på närvarande människor i miljön kan det vara viktigt att miljön är inte bara går att överblicka utan att den också är överblickad. Lokala torg utan bostäder med fönster mot torgytan känns otryggare på kvällen än där det finns bostäder (Olsson, Cruse, Ohlander 2004). Långsam biltrafik kan också bidra till den trygghet som följer av människors blickar.

Precis som frånvaron av människor kan skapa otrygghet så kan människors närvaro göra det.. Både kvinnor och män är rädda för män i vissa situationer. Män är rädda för grupper av män – till exempel gäng ute på stan – kvinnor är oftast rädda för ensamma män. Både Carina Listerborn (2002) och Birgitta Andersson har beskrivit ojämlikheten i trygghetsupplevelser mellan män och kvinnor och att kvinnor ofta utarbetar mentala kartor och strategier för sina rörelser utomhus på kvällen. I det perspektivet kan det vara en fördel om det finns alternativa vägar att gå eller cykla. Dagens parkväg är kanske inte lika attraktiv på kvällen.

I vissa sammanhang känns inte förekomsten av människor trygghetsskapande. Det gäller till exempel restaurangköer på nätterna där det lätt uppstår bråk eller huliganbråken i samband med fotbolls- och ishockeymatcher. Där skapar närvaron av många människor snarare en publik som stimulerar dem som bråkar.

Otryggt utanför stråken

Platser som människor måste uppsöka – till exempel kollektivtrafikens hållplatser – kan kännas mycket otrygga på kvällen om de ligger utanför stråk där människor rör sig och utanför bostadsbebyggelse.

En viktig förutsättning för att människor ska känna sig trygga i sin omgivning är att de känner eller åtminstone känner till dem som bor i området. Detta gäller både barn (se Danielle Van der Burgt ”Där man bor tycker man det är bra”) och vuxna (se Det lilla grannskapet, Olsson med flera). Det har stor betydelse om människors närmiljö utformas så att det går lätt at bli synlig för grannarna. Exempel på sådana miljöer är gemensamma neutrala arenor, som gårdar (se texten om Möten och Samspelsintegration). En del av förutsättningarna i lokala miljöer är också att det finns service, möjligheter till verksamheter för människor och mötesplatser.

En annan del av att känna till platsen handlar om att erövra något som Van der Burgt kallar för ”rumslig kompetens”. I sin forskning beskriver hon hur barn bygger upp en djup kunskap om sin miljö genom att använda platser intensivt, vilket leder till känslor av trygghet. Rimligtvis gäller detta också vuxna. Använda miljöer skapar rumslig kompetens. En fråga i sammanhanget utifrån fysisk planering är hur olika miljöer skapar olika förutsättningar för förtrogenhet och kunskap. Om ett område är uppbrutet geografiskt, svårt att hitta i och har många barriärer så är det svårare att lära känna det och få den djupa kunskap, överblick och orientering som leder till en känsla av trygghet. Om det däremot går det att använda närmiljön, till exempel gården, området strax intill och det lokala sammanhanget – för odling, lek, sport eller bara att vistas där – så ökar förutsättningen att miljön uppfattas som trygg.

Mindre otrygghet med lokal förankring

Trygghetsinsatser av olika slag – till exempel trygghetsvandringar (Cruse Sondén 2004) – har ofta som konsekvens att berörda får kontakt med varandra samtidigt som en större förtrogenhet med den fysiska miljön skapas. Forskning pekar också på att de människor som är förankrade lokalt mera sällan känner sig otrygga jämfört med dem som har lite förankring.

En annan dimension av tryggheten i staden ligger lagrat i miljöernas historia och tidsepoker. Genom att det finns platser, byggnader, gator och trädallér från olika tider närvarande, skapas en trygghet i att man känner igen sig i sin stad och kan identifiera sig med stadens tidigare liv. Viktiga institutioners kontinuitet över tid och som symboliska byggnader i staden bidrar till denna kollektiva trygghet.

Den trygghetsvåg som svept genom det västerländska samhället under den senaste tjugoårsperioden har haft många konsekvenser. Kontrollen har ökat i många miljöer genom lås och övervakning. Öppenheten och variationen i miljöer har därmed minskat och staden har blivit fattigare. En del av detta är uppenbart en reaktion på händelser och hot men en del är också en konsekvens av det offentliga samtalet om trygghet. Detta samtal har skapat grogrunden för en rädsla för vad som skulle kunna hända. Säkerhetsindustrins expansion har antagligen också bidragit till detta. Påtagligt är i varje fall att kontrollen framför allt ökat, inte genom mänsklig närvaro utan genom opersonliga säkerhetssystem.

Vanligare med övervakningskameror

Utvecklingen berör många delar av den fysiska miljön. Inte minst gäller detta bostadsmiljöer där det idag är vanligt med lås i flerbostadshusens entréer, gårdar och delar av husens inre utrymmen. Övervakningskameror blir vanligare inte bara i garage utan också i trapphus även om vi är långt ifrån en situation där detta är standard. Det amerikanska, och på senare tid engelska systemet (Minton 2010) med ”gated communities” – relativt stora bostadskomplex med en hel del service bakom murar eller stängsel – har ännu inte fått något genomslag i Sverige annat än i ett par fall på senare tid.

Om lås och kontroll ökar tryggheten och minskar brottsligheten är omdiskuterat. Minton pekar på flera rapporter från USA och England som visar att brottsligheten inte minskat vare sig inne i ”gated communities” eller utanför och att oron och otryggheten snarare ökar genom ett aktivt sysslande med säkerhetsfrågor. För planeringen är det viktigt att bevaka miljöers öppenhet. Gårdar skulle kunna vara öppna dagtid och låsta nattetid. Hela områden bör inte planeras så att de blir lätta att avgränsa och låsa gentemot omgivningen.

En annan tendens i samtiden är privatiseringen av offentliga stadsrum. Det gäller främst kommersiellt inriktade stadsrum som torg, köpcentra och gallerior. Även för denna trend gäller att genomslaget har blivit betydligt större i den anglosaxiska världen än i Sverige.

Övervakning av sådana enheter, med övervakningskameror som vanligt inslag, går oftast ut på att icke önskvärda personer körs bort och att demonstrationer och icke-kommersiella aktiviteter förbjuds (Becker m.fl. 2001). För ett demokratiskt samhälle är det viktigt med offentliga stadsrum där man inte utestänger andra än de som begår brott där och där medborgerliga aktioner är tillåtna. Och de öppna stadsrummen verkar bli allt viktigare i människors stadsliv (Gehl med flera 2006).

Slutna miljöer skapas

En tredje tendens när det gäller att skapa slutna miljöer handlar om företag och stora organisationer. Som regel skapar dessa enheter, som vi berört ovan, slutna miljöer dit utomstående inte kan komma. Det gäller också inne i städer där slutna fasader och bevakningssystem dominerar många miljöer. Många företag skapar dessutom inre världar med mat och rekreationsmöjligheter och bidrar därför ganska lite till stadens liv med människor eller intressanta fysiska miljöer. Som Gehl och Gemsoe (1996) noterar är det framför allt högre utbildningar som ger sådana mänskliga bidrag. Studenter rör sig till och från och använder kaféer och restauranger. Samma sak gäller de kulturella institutioner.

Trygghetsfrågornas starka betoning under senare år har skapat motreaktioner. Den har bland annat anklagats för att ge upphov till en trygghetsnarkomani som gör livet tristare och händelsefattigare. Rimligen finns det ett behov av miljöer där varken människor, hus eller grönområden är så välputsade och spänningsfria som andra. I ett planeringsperspektiv kan det vara viktigt att sådana miljöer kan få vara kvar, inte bara sopas bort. En blandning av miljöer kan göra att staden som helhet känns rikare. På samma sätt finns också ett behov – inte minst dagtid – av lugna vrår dit människor kan dra sig undan, inte minst dagtid.