Vi går ut!

Publicerad: 24 oktober, 2013
Sidansvarig: Vanja Larberg
Forum S2020

Det första Forum S2020 för hösten 2013, torsdagen den 19:e september, hade temat Vi går ut! Här följer ett referat av föreläsningen:

Lars Lilled S2020:

Bakgrunden till dagens seminarium var att vi ville lyfta frågan om att vi har skapat en sådan distans till utemiljön i många professioner idag, olika typer av yrken har kontoriserats. Vad får det för effekter och finns det något sätt att komma tillbaka ut på gatan igen?

Gerd Cruse Sondén, arkitekt:

När vi utvecklar staden måste vi ha med oss att det mesta av vår stad är redan byggt! Därför är det viktigt att komma ut och röra sig i den och se hur miljöerna är.

Jag jobbade mina första tio år som projekterande arkitekt med ombyggnadsfrågor. I det arbetet fick man gå i närkamp med husen, titta i vrår, lukta bakom tapeter, verkligen känna på husen och försöka förstå dem. Ska vi jobba med stadsutveckling på ett bra sätt så måste vi gå i närkamp med utemiljön.

När jag började jobba på Tryggare Mänskligare Göteborg så utvecklade vi metoden Trygghetsvandringar (http://www.bra.se/bra/forebygga-brott/trygghetsvandringar.html) I det arbetet kunde man märka en stark glädje hos dem som var med över att få vara ute.

När vi sedan jobbade med visionsarbetet kring Älvstaden så märkte jag att trots att vi satt mitt i det område som skulle förändras, så var det ingen som faktiskt var ute i miljön. Jag kan också märka hos planerare att det är många som inte hinner vara ute i de stadsdelar som de jobbar med – ska man göra det får man göra det på sin fritid i så fall.

Det är kanske dags att gå tillbaka till ett begrepp som fanns på 70-talet – varsam ombyggnad. För att få till social hållbarhet behöver vi vara varsamma mot människor, miljöer, byggnader, och för att kunna vara det så måste vi gå ut!

Einar Hansson, arkitekt, stadsvandrare och Göteborgsförfattare:

Jag har jobbat med stadsvandringar sedan 1978, och med samhällsplanering på olika sätt exempelvis i form av stadsstudiecentrum på 1980-talet. Ibland har vandringarna varit en del av ett planeringssammanhang, som till exempel när vi gjorde framtidsvandringar i samband med dialogen för Älvstaden, ibland är det ett gäng i en stadsdel som vill komma ut och samtala i vandringsform. Idag ska vi ut och vandra här i Gårda som ett smakprov på hur det kan gå till.

Einar under vandringen: 

vid bron i Gårda

–          (I korsningen där bron går över ån från Ullevi). Vi märker när vi kommer ut att utomhus pågår allt samtidigt – och alla möjliga frågor kan väckas samtidigt. Till exempel står vi här vid en bro som till en början var en träbro med trottoarer– sen gjordes den om till en bilbro som man inte kan gå över längre utan fara för sitt eget liv. Vad väcker det för frågor?

–          Mölndalsån går här – utan den hade inte Göteborg legat där det gör. När Göteborg blev en fästningsstad så gick gränsen för staden vid ån, och på andra sidan låg landerierna, den tidens stadsodling skulle man kunna säga. Det fanns stränga regler om hur området runt stadsgränsen fick bebyggas. Under 1800-talet så såg man att Mölndalsån var ett perfekt läge för fabriker, och detta blev den kreativa stadsdelen, med en smutsig och intensiv aktivitet. 1922 så inkorporerades Örgryte och Gårda i Göteborg. Området har historiskt präglats av två kreativa principer, först på 1880-talet: industristaden och sedan från 1970-talet: evenemangsstaden. Det är intressant med områden som det här som ligger lite perifert, där kunde man förlägga saker och drömmar som inte rymdes inom stadskärnan.

tornet

–          (Vid tornet som är en del av ett boende för äldre) Gårda har ju industribyggnader kvar, den här var det Tomtens skurpulver som byggde, och tornet på huset är alltså inget kyrktorn, snarast fabrikens varumärke.

–          Man kan säga att i Gårda har kampen mellan god planering och industrier pågått och pågår, och ibland har man hittat överenskommelser, inom det vi kallar Göteborgsandan? På den här tiden gällde ju segregation som en planeringsprincip och inte som ett problem – bostäder skulle vara för sig för att slippa allt som uppstod runt fabrikerna och olika klasser bo var för sig.

–          Bostäderna har haft lite olika betydelse i stadsdelen, under rivningsepoken gjorde man sig av med ca 4000-5000 bostäder – man rev faktiskt ända fram till 80-talet, och det sågs inte som att bostäderna hade ett värde här. Men efter det har det ändå kommit tillbaka lite bostäder i området– till exempel fick Skanska en tomt att bygga bostäder för äldre på som utbyte för ett annat projekt. Det har också tillkommit lite studentbostäder i stadsdelen. Vi har ju också ett läge med billiga bostäder i stadsdelen på grund av något som vi kan kalla för SLOAP (Space Left over after planning)  – kvarteren som står kvar mitt i trafiken är utsatta för både buller och avgaser, men samtidigt har de låga hyror och fina gårdar och är väl utmärkta bostäder utifrån vissa aspekter.  För några år sedan lyckades också folk i området hindra att man rev bostäderna och Underåsskolan för att bygga nya parkeringar.

–          Det har under vissa perioder funnits tankar kring att man skulle bygga över E6: an för att knyta ihop områdena på var sida om leden. Men E6:an får väl annars anses som en naturlag som är större än planeringen.  Fabriksgatans ljudnivå är något annat än när vi går längs ån som ni märker.

–          Området väcker också frågan om branding eftersom man oerhört kraftfullt använt området som ett sätt att sälja in evenemangsstaden Göteborg. På något sätt ligger planerna för evenemangsstaden utanför andra framtidsplaner för Göteborg.

–          Lena Hopsch: något man kan uppleva i planeringen för evenemangsstaden är att man ser mycket till husen som enskilda objekt, inte till stadsmiljön som en gestaltad helhet.

–          Det vackra – skönhetsvärdena – är något som man starkt upplever betydelsen av när man är ute och vandrar. Det finns också rester i stadsdelen från andra tiders ideal. Till exempel planerades Skånegatan som en hamnboulevard mellan Korsvägen och Gullbergsvass med förebilder från Wien och Paris, och Odinsplatsen är planerad i princip som place de l’etoile i Paris.

Einar Hansson inomhus: 

–          Nu har vi gjort en testvandring och ni har fått pröva på hur det kan gå till.

–          Som ni märker kan det ibland vara så att den som leder vandringen har en agenda, ibland enbart en tidsram. I sammanhang där vandringen ingår i planeringen så ska man också alltid ha med någon som antecknar det som sägs, så att det kan tas med in i planeringen.

–          Karin Alsén: jag upplever också att själva vandringen i sig är en social mötesplats, och fungerar väldigt bra för människor att få kontakt med varandra.

–          Einar: ja det skapas ju ett samtal mellan de olika punkterna som vi stannar till på, man kan prata inbördes i smågrupper vilket skulle vara svårt att få till på ett möte.

–          Ibland kan man uppleva att man kan lösa konflikter under en vandring på ett sätt som man inte gör under ett möte.

–          Vandringar kan användas för intensiva samtal kring komplexa frågor.

–          Utomhuspedagogik kan också innebära en djupare bildningsprocess. Oftast tänker man kanske på fältstudier i naturen, som det man man jobbar med i utomhuspedagogik, men i England på 70-talet så började man med streetwork istället för fieldwork. 1977 var det en stor UNESCO-konferens på temat, och man grundade ett antal stadsstudiecentrum. När vi inspirerades av denna utveckling här i Sverige så skrev vi bland annat en skrift som heter ”Starta stadsstudiecentrum”, och stadsstudiecentra fanns i Göteborg, Stockholm, Lund och Borås. Denna arbetsform skulle kunna tas upp igen idag och fungera ännu bättre med alla de digitala kunskapsformer som nu ger möjligheter att samla och sprida kunskap kring den lokala miljön.

–          Initiativ till vandringar kan komma både från civilsamhället och från det planerande samhället.

Sören Olsson, professor emeritus i socialt arbete:

–          Jag vill inleda med lite tankar kring Östra Kville.

–          Vi vandrade ju i området och tittade på det när man började med planeringen för att förändra i området. Det fanns ju en hel del små verksamheter i området då; restauranger, fik, reparation, secondhand-butiker. Efter andra världskriget sa man ofta att man planerade på jungfrulig mark, men det stämmer ju nästan aldrig. Det finns ju alltid någon sorts socialt liv på en plats.

–          Det blev så att svartklubbar, kriminalitet och mord användes som argumentation för att området inte var värt något, och att man kunde ta bort det som fanns där. Men det fanns också mycket annat i området.

–          Om man ser till det som väl byggdes så blev det en homogeniserad stadsdel. Alla verksamheter i princip är borta.

–          Man kan kalla det för enklavplanering, när man gör så att man sopar rent på det existerande och inte ser det som något värt. Har man den planeringsfilosofin så är det ingen idé att gå ut. Det blir även svårt att tänka på varsamhet.

–          Med det här exemplet vill jag ge en introduktion till den typen av forskning som jag, Gerd Cruse Sondén och Marianne Ohlander har bedrivit. Jag kallar det för ”barfotaforskning” eftersom vi såg det som avgörande i vår forskning att finnas i de miljöer som vi studerade. Detta med inspiration från de läkare som tidigare fanns i Kina och som kallades för barfotaläkare – de rörde sig ute i städerna och gick hem till folk. De kanske inte var kunniga i allt men de klarade av det mesta.

–          När jag pluggade sociologi på 60- och 70-talet, så tryckte man mycket på observation som metod. Chicagoskolan till exempel var en förebild, där sociologer och kulturgeografer gick ut i staden, till ungdomsgäng, spelhålor, bordeller, och de använde ofta observationer tillsammans med andra typer av material i sin forskning. En tanke som fanns var att man inte alltid kan lita på det folk säger, men tittar man på deras handlingar så går det inte att gömma sig bakom dem.

–          Om man ser till forskningen idag tycker jag att man kan se en risk att folk fastnar vid sin dator, det finns ju en enorm mängd material tillgängligt som binder en där!

–          Det finns ju vinster med att jobba med till exempel statistik för att se segregationsmönster i en stad, men det är lika viktigt att vistas på torgen, att prata med människorna för att se vad de gör där, och skapa sig en bild av sammanhanget. Man kan skapa sig en bättre helhetsbild om man både tittar på befolkningsunderlag, boende, torgens fysiska struktur, och hur miljön fungerar för människor som vistas där. Vi har därför i vår forskning både stått i blåsten på Vårväderstorget och vistats på Axel Dahlströms torg och tittat på bänkarna och varför de fungerar för a-laget utan att de stör de andra på torget. Vi har tittat på bibliotekens och bostädernas betydelse för livet på torgen. Som forskare försöker man ju komma fram till någon sorts generella resultat, men om man ska planera en miljö finns ingen annan väg än att gå ut i den. Kärnpunkten är att man skapar sig en förståelse av miljön.

–          Det är två skilda förhållningssätt som jag ser det – att få förståelse för en miljö, eller att göra ingrepp i en miljö. Det är en fråga som också är större än stadsplaneringen.

–          Den intimitet som skapas över tid kan lätt försvinna genom ingrepp och tar lång tid att skapa igen.

Lena Hopsch, Fil. dr, Universitetslektor vid Chalmers arkitektur

–          Jag vill i min föreläsning utgå från Fysisk flanering. Mitt arbete ingår i den starka forskningsmiljön kring Rethinking the social in architecture och som har en plattform som heter http://architectureineffect.se/ där vi försöker samlas kring arkitketurforskningen i Sverige.

–          Vi har tillsammans med studenter på skolan samlats kring Västlänkens stationer. Vi har där sett till ett upplevelseperspektiv och utgått ifrån kroppen och människan. Att utgå ifrån kroppen blir ett sätt att mötas och förstå varandra – för sinneserfarenheter har vi alla gemensamt.

–          Vi tittar i samband med Västlänken på hur man möter stationsrummen, vad de kan ha för smaker, dofter, rörelser och ljud. Vi tittar på vad som finns idag, vad vi vill ta bort, vad vi vill ha mer av.

–          Hur noterar man då dessa sinneserfarenheter? Något som blev uppenbart på vår vandring här i Gårda är att ljudmiljön är den starkaste upplevelsen – och det är något som inte syns på en powerpoint. Hur får man då med det? Litteratur och konst har ju sätt att beskriva dessa atmosfärer som vi kanske sällan använder oss av i planeringen.

–          Att utgå från flanören är att utgå ifrån ett psykologiskt perspektiv. Det innebär att ta sig tid, att uppleva överraskningar, distraktioner och sekvenser. Detta är ju oerhört viktigt, husen ska ju stå i hundra år så då måste man kunna ta sig den tiden, det är något konstigt med hur vi ser på tid när vi rationaliserar bort denna del.

–          Under flanerandet kan man också se till orienterbarhet, trygghet och tillgänglighet, vilket är faktorer som skapar meningsfullhet. En meningsfullhet som finns i de nära sociala relationerna.

–          Det finns en intressant aspekt kring bilen också och hur den påverkar vår upplevelse av miljöerna runt omkring oss. I bilen är man ju avskuren från sammanhangen runt omkring, och allt som handlar om stadsmiljöns ljud och dofter. Man kan välja till sin egen ljudmiljö och leva i en bubbla. Man stänger av sig från kontexten.

–          Det finns ett perspektiv i trafikplanering som kallas ”Den oskyddade trafikanten”. Alltså den gående. Hur kan man notera och fånga det perspektivet?

–          Jag vill ta Nils Ericsonterminalen som ett exempel på en miljö där man verkligen tänkt igenom dessa aspekter.

–          När arkitekten Niels Torp jobbade med stationen var utgångspunkten att uppgradera bussresan. Bussresande har ju en väldigt låg status, och ofta får man stå någonstans ute utan väderskydd i vind och regn. Så när stationen skulle byggas tittade arkitekten på en högstatusmiljö som flygplatsen.

–          Miljön har flera olika komponenter; det finns zoner med en gata igenom i mitten, soffor att sitta i på sidan, caféer på andra sidan och toaletter.

–          En miljö upplevs som meningsfull om det som jag som människa behöver finns där, om mina behov tillfredsställs.

–          Det finns också en medveten materialbehandling i byggnaden – en kontrast mellan tunga portar som är infogade i en tunn glasvägg – arkitekten har vänt på vad som är vägg och vad som är öppning i väggen. Kring öppningarna finns det också eluttag vilket gör att klungor av ungdomar samlas där för att ladda sina telefoner.

–          Bänkarnas form påverkar det sociala samspelet – de har nämligen en u-form vilket gör att alla sitter och ser varandra där – det skapas en grupp som ser varandra vilket gör att man tar hänsyn till varandra, ger plats när någon ny kommer och vill sätta sig. Detta gör man på ett annat sätt än på bänkar som står på rad där ingen grupp bildas.

–          Kollektivtrafiken är ett socialt rum där människor från olika grupper ser varandra. Utformningen av miljön kan förstärka dessa möten.

–          Jag vill avsluta med några kommentarer kring de miljöer som byggs i stor grad idag. Jag tycker att man ofta kan uppleva att byggnaderna har tappat sina tredimensionella proportioner. De ser istället ut som de renderingar som de är i datormodellerna, där materialen blir tapeter och inte tredimensionella former. För att bygga andra typer av miljöer behöver vi ut och se oss omkring, ställa fler frågor, vilja andra saker. Vi behöver se att det vi brukar kalla för mjuka värden egentligen är hårdvaluta.

Samtalsstund

–          Ken Robinson har beskrivit vårt nuvarande utbildningssystem som att det är upplagt på det sättet att det optimala man kan bli är universitetsprofessor. Han beskriver också hur den akademiska miljön är en utomkroppslig upplevelse – det enda kroppen är till för i dessa sammanhang är att transportera huvuden mellan möten.

–          Den här konflikten går ju tillbaka flera tusen år – till Platon och Aristoteles – Aristoteles hävdade att vi inte kan filosofera kring något annat än den värld vi själva lever i medan Platon inte såg det så. Så det är en minst 2000 år gammal historia av att trycka tillbaka sinnesupplevelser.

–          Vandringar har verkligen en demokratisk aspekt: de som inte vågar säga något runt ett bord eller i en föreläsningssal vågar göra det ute på gatan. Och man får upp både och i vandringen. Det blir också mycket mindre ångestskapande att prata om frågorna ute i den miljö som de berör. Det blir inte en fråga om prestation på samma sätt och det bryter hierarkier.

–          Det är något magiskt med vandring för samtalet – i en konflikt som jag var med om nyligen så var det faktiskt så att vi kom vidare i den konflikten genom att gå ut och vandra ihop. Saker blev inte lika svartvita längre.

–          Vi har flera gånger kommit mycket längre i frågor i vår stadsdel genom att gå ut på plats tillsammans och lösa frågorna där.

–          Man kan ju se det som ett demokratiprojekt för kommunen att använda sig av vandringar i alla sammanhang!

 

Delade exempel

Inga delade exempel ännu. Varför inte skriva det första?

Har du andra exempel? Dela gärna med dig här:

Din e-postadress publiceras inte.