Ett hus som kan hantera flöden

Publicerad: 19 september, 2012
Sidansvarig: Vanja Larberg
Forum S2020

 

Daniel Andersson, enhetschef på Rum för ung kultur, berättade torsdagen den 23:e augusti 2012 om hur processen sett ut hittills i arbetet med verksamheten. Här är ett referat av föreläsningen:

– Vi jobbar med komplexa frågor, vilket är frågor där vi kanske inte ens är överrens om vad vi över huvud taget pratar om. När det gäller komplexa samhällsfrågor vill många förenkla och hitta en enkel lösning, men det går ofta inte, eftersom frågorna inte är linjära.  

Vi fick till en början uppdraget från politikerna att titta på vad innehållet i ett kulturhus för unga skulle kunna vara.

Vi valde att börja med att inventera historien kring frågan i Göteborg. Inventeringen gjorde att vi gick tillbaka ända till Backabranden, och de frågor som väcktes då kring att man ville göra ett hus för unga. Diskussionerna som var aktuella då om huset som sen blev Casino. Det som blev svaret så småningom i den processen var ungdomssatsningar i stadsdelarna.

Vi valde också att bjuda in alla som jobbade med unga och kulturfrågor i stan – vilket ju på ett sätt är en omöjlig uppgift. Vi hade en viktig fråga som vi hela tiden ställde – vem bör vi prata med? På det sättet når man vidare och vidare. Det har resulterat i att vi idag har en referensgrupp på 140 personer.

Vi visste också att människor kommer med sina egna bilder in i processen. Vi valde att aktivt lyssna i ett halvår och i samtal jobba oss fram till en gemensam bild av vad vi ska syssla med.

Till en början fanns inga aktuella lokaler, vi kallade det då för Rum för ung kultur. Vi tog tidigt upp en idé kring att ta med unga som är delaktiga i hur dialogen skulle gå till; vi valde att anställa 20 unga ambassadörer. Medbestämmande och delaktighet är genomgående det vi jobbar med i styrningen av huset.

Vi hade en stor diskussion kring vilka som skulle anställas. Vi landade i att göra en grupp med stor spännvidd, vi ser spännvidden som viktigare än den enskilda kompetensen. Gruppen är en organism som får växa med uppgiften. Detta är inte helt lätt i den kommunala strukturen. Sättet att hantera det är att ha mandat i varje enskild fråga som vi jobbar med: Risken är annars att bilderna av verksamheten kan skapa oro. Det är viktigt att kulturnämnden hela tiden är medvetna och trygga med vad som pågår.

Genom processen försöker vi inventera och förutse vilka frågor som kan drabba oss. Vi kommer i det läget inte ha svaret på vad vi ska göra, men vi kommer att vara rustade och förberedda. De unga som är våra ambassadörer har blivit utbildade till att ha ett förhållningssätt där de inte behöver ha svaret – men vara redo på olika saker som människor kommer vilja prata om.   

Åldergränsen har varit en fråga från början. Politikerna sa till en början att huset skulle vara för folk mellan 16-20 år. Det är en grupp som kommunen jobbar mycket med. Men det händer något kring 20, det som då finns att göra bygger på att man har pengar. Vi har här hittat en plats där det finns en blind fläck i stan i övergångar mellan amatörer och professionella. I det glappet har huset en viktig funktion att fylla. Idag har många en tendens att lämna stan eftersom utrymmet inte finns här, folk som jobbar med dans till exempel hamnar så småningom i Stockholm. Så jag tycker det är något vi behöver fråga oss; vi vill få hit kreativa människor utifrån, men vad gör vi för att ha kvar de som redan finns här? Vi landade till slut på 13 och uppåt – och att inte sätta någon övre åldersgräns.

Vi har i våra samtal hamnat i frågan om vad kultur är – vem definierar det? De unga blev stressade av den frågan, så vi jobbade intensivt med den, även om vi aldrig kom fram till ett svar, kom vi fram till förhållningssätt.

En utmaning som vi kunde se till en början var själva platsen där det skulle ligga. Men nu blev det så att det blev lagerhuset, och det blev vi glada för. Huset upplevs inte tillhöra en stadsdel, det finns ingen som känner att detta är vår plats, det är ingens hemmaarena.

När det gäller själva namnet – Rum för ung kultur – genomförde vi en process om vi skulle ha kvar det. Två av de som deltog kunde inte acceptera att det hette Rum för ung kultur. På frågan vad som krävdes för att acceptera det nu, så var det att frågan skulle öppnas igen senare. Men det blev en ny konflikt när den frågan öppnades- vad är detta, vi har ju satt det namnet nu, ska vi byta nu?

Något av det viktigaste under hela processen är återkopplingen. Man måste se att kommunikation inte samma sak som information. Man måste ha ett kvitto på att det man sagt gått fram. Därför är återkopplingen kring något vi gjorde för ett år sedan jätteviktig; att man håller vad man lovar. Att man håller vad man kan lova. Hellre lova mindre och göra mer, än att hamna i den andra änden. Och det går ofta att hämta hem enkelt senare i processen om man missat något.

Några har frågat om hur vi ska lyckas prata med alla unga i stan? Det var faktiskt så att alla unga var inbjudna att delta, alla fick erbjudandet hem i brevlådan. Men sen blir det så klart så att det är de som är intresserade som vi fortsätter ett samtal med. Man kunde i utskicket också svara ja på om man vill få fortsatt information. Då kan det ju vara så att man plötsligt får information som gör en delaktig, och då kommer man tillbaka. Vi hade grupper som fanns med från början, men som bytts ut till andra grupper nu. Man kan säga att vi har skapat en form av skelett.

Men arbetssättet skapar en stor arbetsbelastning. Till exempel är det bara att svara direkt när saker kommer upp, och ge en snabb återkoppling.

I vintras skulle vi presentera husets innehåll för politikerna. Vad vi istället presenterade var hur huset skulle vara anskaffat så att man kan möta det som behövs mötas. Ibland kanske det som människor önskar sig att jobba med aldrig kommer in i huset, utan kommer ske i stadsdelarna istället. Vi försöker fylla luckor där det finns behov.  

Vi har lovat att allt ska ske i medbestämmande, och vi kämpar med det internt. Ett exempel på en fråga är upphandling, där de unga frågar sig varför vi handlar trycksaker från sjuhäradsbygden när man kan fixa det på gatan intill. När sådana frågor kommer upp så får vi i vår tur lyfta dem in mot staden, och se om de går att förändra. Men man måste vara ärlig kring att vissa saker måste göras på vissa sätt, och kanske inte går att ändra just nu. Man öppnar dörrar både inåt och utåt i en sådan här process.

Det är en slimmad stab idag, men till exempel kom kultursommarjobben till oss – och då är det plötsligt 125 anställda. Så man får vänja sig vid att arbetsplatsen ser olika ut.

Det är viktigt att huset är tillgängligt, både socialt, stadsdelsmässigt etc. och vi försöker värna resurserna i förhållande till det. Vi vill lägga det mesta av pengarna på det som ska ske i huset.

En sak som efterfrågats är att de som är 14-17 ville ha en club där inga andra är välkomna. Mängder av unga kom när vi prövade det. Efteråt hade vi två bilder – ”det hör gör vi aldrig om igen”, och ”det är det här vi måste göra”. Den kvällen märkte vi att de som kom från centrala stan vet var huset ligger, men vi hörde andra beskriva det som att ”bakom Järntorget finns det något”. För att få med de som inte är så hemma i området uppstod en annan intressant fråga – hur kan man jobba med målgrupper utan att det blir stereotyper?

Vi har också efter hand jobbat fram ett förhållningssätt till de som kommer dit. Det ska inte bli en plats att driva runt, alla som kommer ska mötas av oss i dörren och vi presenterar oss för varandra, de ska bli individer. En annan viktig del är att alla ska känna sig välkomna men ingen ska känna sig hemma. Så fort någon börjar känna att det är deras hemmaplan är det svårare för andra grupper att ta plats.

Hur ska man då förhålla sig till den representativa demokratin när man jobbar på detta sätt med medbestämmande? Generellt är det lättare att släppa fram och öppna för medbestämmande när det gäller mjuka frågor. Andra frågor, kring skatten till exempel, kan man inte öppna på detta sätt. Politikerna hade tillit och förtroende till den här processen, och jag är imponerad av de politiker som vågar göra detta, och chefer. Det finns ju så klart en viss oro kring den här typen av processer, eftersom de kan innebära ett ifrågasättande av regler och riktlinjer. Men det handlar om att våga låta det få plats i våra strukturer.

Vad är resultatet? Ett hus som kan hantera flöden. Och det är ett hållbart hus eftersom innehållet kan skifta utifrån vad unga vill ha i framtiden.

Referat: Vanja Larberg

 

Delade exempel

Inga delade exempel ännu. Varför inte skriva det första?

Har du andra exempel? Dela gärna med dig här:

Din e-postadress publiceras inte.