Samspel och möten

Textförfattare: S2020/Sören Olsson

Kontakter med andra människor är ett grundläggande mänskligt behov. Omfattande forskning pekar på behovet av nära kontakter och goda personliga nätverk för god hälsa och ett gott liv. Men det finns också behov av kontakter med människor utanför detta. En hel del forskning pekar på betydelsen av det som på engelska kallas ”weak ties”, kontakter som inte är så nära eller intima (ytliga skulle man kunna säga om det begreppet inte var så negativt förknippat). ”Weak ties” för med sig information och kunskaper från andra sammanhang än där man själv har kunskaper och erfarenheter, överbryggar mellan olika sociala sammanhang och grupper och har betydelse för känslan av delaktighet i lite större sammanhang. Begrepp som socialt kapital refererar både till de nära kontakterna och till dessa ”weak ties”. De senare brukar ofta vara förutsättningar för att människor ska kunna organisera sig utanför den närmaste kretsen och utifrån intressen eller problem agera tillsammans. Förmågan att lösa problemet är alltså ofta beroende av de kontakter som finns.

Viktigt att vara delaktig

Sett i ett samhälleligt perspektiv är det centralt att människor känner att de är delaktiga i samhället, inte exkluderade eller marginaliserade. Eftersom samhället består av människor med olika bakgrunder och tillhörigheter är det viktigt att människor blir synliga för varandra, möts och att det åtminstone ibland sker åsiktsutbyten. Det är grunden för det stora intresset för mötesplatser i planering och politik. När människor med olika bakgrund möts kan vi tala om samspelsintegration som en viktig mekanism som kan överbrygga okunskap och fördomar människor emellan. Kontakter i öppna strukturer är i många fall också betydelsefulla för kreativitet och för möjligheten att uttrycka sina åsikter i offentliga samtal och demonstrationer. Detta är centrala demokratiska värden.

Ett användbart begrepp i samband med planering för människors kontakter och möten är Gemensam Neutral Arena (GNA). Arenan är i det fallet platser eller rum där människor blir synliga för varandra. Neutral betyder att människor kan välja att förhålla sig aktivt eller passivt där, det finns inte krav på vare sig att ta kontakt eller något annat, men det finns möjligheter. I ett öppet samhälle är detta viktigt. Kontakter kan bli både krävande och kontrollerande på ett sätt som de flesta vill undvika. Gemensam betyder att människor upplever att detta är deras, eller i varje fall att de har rätt att vara där.

Kontakter skapas och vidmakthålls av människor själva – inte av planering. Men planering kan skapa förutsättningar som är mer eller mindre goda. Om dessa förutsättningar handlar den fortsatta texten.

 

Ramverk

1. Starka strukturer

Människors rörelser i stadsrummen är naturligtvis en viktig sida av det sociala. Det har betydelse för var service av olika slag förläggs, att folk blir synliga för varandra, att stadsrummen upplevs trygga, var mötesplatser och olika aktiviteter förläggs och mycket mer. Och i stor utsträckning styrs detta av starka strukturer. Det är sådant som vi i stort måste anpassa oss till: väggar, hus, gator och vägsystem. Det finns naturligtvis möjligheter att påverka också detta men det är svårt. För de flesta människor är detta givna och styrande strukturer.

Det finns en formaliserad metod för att analysera förutsättningarna för rörelsemönster, centralitet och aspekter av trygghet i stadsrum. Den kallas för Space Syntax Analyses. Den bygger på den engelske forskaren Bill Hilliers studier, och därför talar man ibland om Hillieranalyser. En grundläggande bok i ämnet är hans ”Space is the Machine”. Space kan betyda lite olika saker, men en rimlig översättning är Rumslighet är mekanismen – som styr rörelser, vad som är centralt i staden och livet i stadsrummen. Hillier anvisar en analysmetod för detta som handlar om hur stadsrum, det vill säga gator och torg, är sammankopplade, vilka siktlinjer som finns i stadsrummen med mera. Och det finns matematiska formler för att beräkna centralitet, var folk kommer att röra sig och hur delar av staden är hopkopplade.

Centrala namn i Sverige

Lars Marcus och Alexander Ståhle från Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) är centrala namn i Sverige som också utvecklat metoderna. Ann Legeby har gjort en omfattande analys av Södertälje med hjälp av metoderna.

Man måste ge SSA och Hillier kredit för att ha lyft fram frågan om hur stadsrum hänger ihop och kopplat den till frågor om mötesplatser, rörelser, torg och trygghet. Alla dessa frågor är viktiga och sådant som man måste titta på när man granskar planer. En erfaren bedömare kan dock ofta göra bra analyser utan att använda de formaliserade metoderna, i varje fall när gäller att se på rörelser inom begränsade områden.

 

2. Svaga strukturer

Space Syntax Analyses har varit svårt att använda som metod i en del förortssammanhang. Det hänger samman med att den traditionella stadens byggstenar av hus, gårdar, gator och torg delvis har lösts upp där. Framför allt gäller detta där stora hus ligger utspridda i grönska (hus i park) och där stadsdelar har en decentraliserad struktur som inte binder samman stadsdelen och inte ger torget eller centrum en central position i kommunikationssystemen. Då är strukturerna svaga och styr inte människors rörelser och för mötesplatser i hög grad.

När staden öppnades på det här sättet genom förortsbyggandet löstes en del av stadens sociala väv upp, människors kontroll över sina miljöer och varandra försvann och otryggheten ökade. Ungefär så uttryckte sig kritiker på 1960- och 70-talen, inte minst i USA där kritiken mot det nya byggandet tidigt blev stark. Jane Jacobs bok från 1961 The death and life of great American Cities – en av de mest inflytelserika böckerna inom ämnet – driver en sådan kritik byggd på jämförelse mellan den traditionella staden och dess liv och det vi skulle kunna kalla förortsbebyggelse. Andra, som Oscar Newman med idén om människans behov av revir, och Alice Colemans otrygghetsanalyser i England bygger på kritiken.

Grupper med starka gränser

I framför allt USA men också England har kritiken stärkt utvecklingen av Gated Communities med dess tydliga avgränsningar och kontroll. Det är ett slags begränsat bysamhälle för en utvald grupp och med stark inre kontroll som skapas, delvis som en motrörelse till upplösningen. Samhället utanför blir en form av hot som man måste värja sig mot. Anna Minton pekar i analys av byggandet i Storbritannien på att ju fler ”gated communities” som byggs desto hotfullare ter sig samhället över huvud taget.

Rörelsen New Urbanism har bidragit till ansatsen att bygga områden och städer på det sätt som den traditionella europeiska småstaden byggdes. I Sverige har idéer av det här slaget hittills inte spelat någon betydande roll även om det finns undantag. Men kvartersstaden har i stor utsträckning kommit tillbaka i planeringstänkande. Numera har vi en omfattande diskussion som förkastar förortens struktur och i stället ser kvartersstaden, den blandade staden med dess sociala liv som idealet.

Man kan vända på detta med bristen på kontroll också. Svagt definierade stadsrum i funktionalismens anda innebär friheten att kunna använda miljöer, göra dem till sina egna och annektera dem utan att sociala kontrollsystem slår till. Det finns en hel del forskning om hur folk från oftast trånga stadsmiljöer på 1940- och 50-talen upplevde att komma till nya förorter som Torpa och Högsbotorp i Göteborg, eller Hammarbyhöjden i Stockholm. Det var inte bara de nya materiella villkoren som uppskattades. Många upplevde det också som positivt att komma ifrån en begränsande och kontrollerande social miljö. På den tiden var inte trygghet ett stort samhällsproblem – man upplevde inte att man behövde grannarna på det sätt som man levt förut. Friheten blev en stor tillgång för barn och ungdomar.

I de senare byggda förorterna blev det delvis annorlunda. Friheten är säkert också här en tillgång för många, inte minst barn och ungdomar. Men många områden med svagt definierade stadsrum har också trygghetsproblem. Vi kan exempelvis se det på att ansökningar om övervakningskameror också i de stora flerbostadshusens trappuppgångar ökar snabbt. I stället för mänskliga relationer får vi mekanisk övervakning och en förkärlek för lås.

 

3. Rummets regi

De starka strukturerna handlar ju om den fysiska miljöns styrande funktion, delvis på ett ovillkorligt sätt. En gård som tex. har alla entréer vända mot gårdsytan innebär att alla som bor där måste passera gården på in- och utväg. Men begreppet gård och den konkreta företeelsen har också en mer kulturellt präglad sida, uppfattningar som vi delar med andra. Det finns en mental bild av vad en gård är för något, att gården tillhör dem som bor runt den, att de har rätt att använda den, att besökare kan passera igenom men att de vet att detta inte är deras gård. Man kan beskriva detta som att miljön sänder signaler som vi kan tolka; vi förstår meningen med miljön. Om bänkar står på torg, om torget har en vattenyta, om torget har intressanta och påkostade byggnader och konstverk så förstår vi att detta är gjort för att vi ska kunna vistas där och att torget ska kunna fungera som mötesplats; en samlande plats i en större miljö. Allt detta är exempel på att rummet ger regi.

I många avseenden är det signaler av det här slaget som gör att vi uppfattar en miljö som trivsam, att det finns en omsorg, att det skapas villkor som gör att vi vill stanna till där. Det är också sådana signaler som gör att vi upplever en miljö som otrivsam vilket gör att vi vill förändra den eller komma bort därifrån.

Grader av öppenhet

En kulturell dimension som har oerhört stor betydelse i de här sammanhangen är dimensionen privat-offentligt som handlar om vems tillgänglighet/öppenhet och kontroll som gäller. I det privata är det du eller möjligen din familj som bestämmer och har kontroll medan det offentliga är öppet för alla och i princip bara kontrollerat av polis.

Den här dimensionen kan ses som ett kontinuum, där vi kan tala om mer eller mindre av det privata eller det offentliga. I förhållande till byggd miljö finns dock en vanlig uppdelning av dimensionen i och privat, halvprivat, offentlighet och begränsad offentlighet.

När folk säger att offentliga miljöer privatiseras – gallerior, inglasningar och köpcentra, så menar man att de hamnat i kategorin begränsad offentlighet där någon eller några har kontroll över till exempel demonstrationer eller över vilka som får finnas där. En förändring sker, framför allt utomlands men också i Sverige. Det är vanligt att den typen av förändringar legitimeras med argument om ökad trygghet. Det är betydande förändringar i bebyggelsestrukturen som det handlar om.

Det gick att stiga in i köket…

Men kulturen och kulturella signaler är inte statiska. Den förändras och vi med dem. Vi är medskapande på många plan, inte bara passiva mottagare. Ännu på 1940-och 50-talet var gränsen mellan det privata och det utanför inte särskilt skarp i delar av arbetarklassen och på landet. Det gick att stiga in i köket, sätta sig och prata utan att vara särskilt inbjuden. Det är inte många ställen där det går idag. Den privata sfären har expanderat och gränsen har blivit skarpare, vilket onekligen är en stor samhällelig förändring. Samtidigt har mobiltelefoner och sociala medier både förskjutit uppfattningar om det offentligas gränser liksom plats och tillhörighet för det privata. Det är en förändring som vi antagligen bara sett början på.

 

Element i den byggda miljön

Som utgångspunkt för detta avsnitt finns frågor om hur den fysiska miljöns olika element skapar förutsättningar för en god social miljö. Hur fungerar relationer? Hur påverkar miljön individers upplevelser och identitetsutveckling? Finns rum för verksamheter och egna initiativ?

I studien Det lilla grannskapet Olsson, Cruse och Ohlander) betonade en kraftig majoritet av de intervjuade både vikten av ett socialt grannskap (veta vilka som bor intill, hälsa och umgås lättsamt, kunna få och erbjuda tillfällig hjälp, tillsammans kunna ta itu med problem) och en form av oberoende där grannar inte självklart blev vänner och inte självklart bjöds in till egna lägenheten. Fysiska miljöer kan skapa mer eller mindre goda förutsättningar för detta. Vi kan här återkomma till begreppet Gemensam Neutral Arena. Gemensam i meningen att den upplevs tillhöra dem som bor i ett litet grannskap, Arena som ett rum eller plats där boende blir synliga för varandra, där det finns möjligheter att umgås och göra saker, Neutral i den meningen att det förutom synligheten inte finns ett tvång att därutöver delta i det sociala livet, men att det finns möjligheter till detta. En GNA kan finnas i form av gård, i vissa fall på en gata och i vissa fall i ett trapphus – beroende på utformning. En bra GNA ger förutsättningar för ett fungerande socialt liv i närmiljön. Detta berör både frågan om enskildas välfärd och om förmågan att lösa problem som finns bland de boende som delar närmiljön i anknytning till en bostad.

Följder som kan bli besvärliga

Det finns en spänning mellan den enskildes oberoende och det gemensamma. Höga och stora hus där folk sällan möter varandra leder uppenbart till anonymitet och oberoende, vilket kan vara önskvärt för en del människor. Konsekvenserna kan dock bli besvärliga:

  • Det är inte lätt att få hjälp.
  • Otryggheten växer lätt när man inte vet vilka som bor intill (lås överallt och övervakningskameror kan bli en lösning).
  • Barn och ungdomar får inget stöd i sitt grannskap.
  • Det är svårt att agera tillsammans.

Friheten och oberoendet i det här avseendet skapar inte förutsättningar för bra miljöer vare sig för boende eller för en större omgivning. Detta sagt med reservationen att storskaliga bostadsmiljöer liksom andra fysiska miljöer bara skapar förutsättningar. Det är människor som bor där som själva skapar själva sin sociala miljö. Men förutsättningarna är inte oviktiga utan har stor betydelse. Som beskrivits tidigare kan också det gemensamma i form av kontroll och krav blir alltför dominerande.

Det finns tre typer av klassiska strukturer som helt eller delvis svarar mot de krav man kan ställa på en Gemensam Neutral Arena. Det är gatan, gården och byggnadens inre. På sina ställen kan gemensamma grönytor fylla samma funktion

Gatan

I Jane Jacobs berömda ”The Death and Life of Great American Cities” från 1961 beskriver hon livet på sin hemmagata i New York i slutet av 1950-talet. Det är ett grannskapsliv – i ett litet grannskap – där barnen leker på gatan och hålls i herrans tukt och förmaning av äldre som också vistas där. En del främlingar passerar igenom eftersom en gata alltid har en mer offentlig karaktär än exempelvis en gård. Men det finns en social struktur där de flesta människor är igenkända och där folk uppfattar att detta är deras gata som de är intresserade av.

Gatan blir socialt viktig hos Jacobs genom att det i dessa New York-kvarter nästan inte finns några gårdar – bara något som mera liknar ljusschakt – och trapphusen är trånga och mörka. De få bilarna utgör än så länge inget hinder för att vistas på gatan och de många småbutikerna och verksamheterna bidrar både med liv och kontroll på gatan. Jacobs beskriver en relativt småskalig stad med många funktioner nära varandra, en blandstad. I den blir det lokala livet viktigt för människors trivsel och trygghet.

Få skildringar i Sverige

Att det i Sverige finns få skildringar av gatan som grannskapsarena kan bero på att en stor del av modernismens förorter är byggda så att gator i vanlig mening saknas och att just förortsmiljön i så stor utsträckning varit föremål för forskning. Annars finns utan tvivel många exempel på sociala grannskap där både småhus och låghusbebyggelse ligger vid en gatstump eller gångväg. Kanske finns den typen av grannskap också inne i tät stadsmiljö där det gått att hantera bilfrågan.

Går det idag att bygga så att det finns goda förutsättningar för att gatan utvecklas till en grannskapsarena, en gemensam neutral arena med socialt liv, ansvarighet och öppenhet som inte känns alltför krävande för de boende? Om vi ser på de erfarenheter som finns så pekar de på att

  • det kräver hus som har entréer vända mot gatan.
  • gatan ska kunna överblickas från husen.
  • biltrafiken måste vara begränsad och långsam och att parkeringar inte kan få ta mer än begränsad del av gaturummet.
  • det måste finnas ytor att vistas på för att folk ska kunna stanna till. Det berör också gaturummets möblering där sittplatser är viktiga.
  • småskaliga verksamheter – som i Jane Jacobs beskrivning – har ett stort värde.
  • möjligheter att bedriva verksamheter, göra något är centralt för att en gata ska få liv. Barn ska kunna leka där. Det är en fördel om ungdomar och vuxna till exempel kan bedriva sportaktiviteter, om odlingsmöjligheter lockar ut vuxna.
  • Kanske är det så att mycket långa gator har mindre förutsättningar för att bli grannskapsarenor, att småskalighet också är en fördel i det avseendet, att det är lättare då att uppleva att detta är vår gata.
  • variation i miljön gör den intressantare. Inte minst gäller detta husens bottenvåningar som gärna får vara ”pratsamma” snarare än slutna och stumma.

Gården

Gården är ett klassiskt stadselement både i Sverige och internationellt. Den finns i hela västerlandets städer, i länder med muslimska traditioner och i stora delar av övriga Asien.

Mot slutet av 1800-talet blev kritiken mot den täta 1800-talsstaden mycket omfattande i spåren av de många epidemier som drabbade inte bara de sämst ställda. ”The City of the Dreadful Night” som Peter Hall (1988) kallar ett kapitel om situationen i sin stora bok om historiska planeringsideologier. Debatten och problemen leder fram till idéer om ljus och luft, om grönska i staden. Och in på 1900-talet öppnas gårdarna, först genom att gårdsbebyggelsen minskar och därefter genom att de helt öppna gårdarna – storgårdarna som omfattade ett helt kvarter – blir ett etablerat mönster (Linn 1974). Med funkisen togs ännu steg där husen blev friliggande eller ännu vanligare, där gårdarna blev halvöppna mot omgivningen.

Kan se ut på många sätt

Den bild av en gård som de flesta bär med sig är en markyta omgiven av hus på åtminstone tre sidor – ett stadsrum med tydliga väggar. Men gårdar kan se ut på många olika sätt, mot en husvinkel eller bara mot en väggsida och kanske med någon annan markering för att ange gränsen åt andra håll. Det innebär också att det i förhållande till de flesta hus går att skapa det som kan upplevas som en gemensam gård. Svårast förefaller det vara i förhållande till höga punkthus där det ofta blir besvärligt att arrangera ett gårdsrum framför entrén.

Gården är i flerbostadsområden en rätt vanlig bas för kontakter och också för en gemensam organisation. Lind (2005) visar hur gårdsföreningar varit en framkomlig väg för hyresgäster att med ett minimum av formalisering ta hand om och utveckla gården. I planeringsprocesser finns det erfarenheter av att gårdstillhörigheten varit en säker utgångspunkt för människor att engagera sig i en förändring. Det har varit mycket lättare än där man utgår från boende i ett större område.

En bra gård…

  • har avgränsningar av en yta eller rum som gör att det känns som att detta är ett utrymme för dem som bor vid gården, att det känns som ett gemensamt utrymme. Avgränsning skapar en social inneslutning och uteslutning som inte är oproblematisk. Lås på alla vägar in mot gården gör att staden förlorar i rikedom på upplevelser och lätt känns sluten. Detta gäller om låsen är ett genomgående mönster i staden. Det här är en punkt där det kan finnas motsatta intressen mellan människor i grannskapet och i staden. Förr fanns ett annat mönster där gårdar var öppna dagtid men låstes vid 9-10-tiden på kvällen. Kanske vore detta värt att sträva efter.
  • innebär att boende passerar den i sina dagliga rörelser och blir synliga för andra boende. Det sker lättast genom att entréerna är vända mot gården.
  • går att överblicka från lägenheternas fönster. Det gör att människor blir synliga, att små barn kan vara på gården själva, och att tryggheten ökar på gården. I detta finns också en skalfråga. Höga hus ger, som vi angett tidigare, en osäkerhet om vilka som ser en när man är på gården och känns oftast lite obehagligt medan lägre hus sällan ger sådana upplevelser.
  • har utrymmen både för att vistas där och för att syssla med något. Det betyder att gårdens möblering är viktig. Det finns idag en tendens att gårdar görs trånga, mest som passager med sparsam grönska och kanske någon sittplats.
  • har grönska, blommor och växter, på gården. Det tillhör de mest uppskattade inslagen.

Inne i huset

De rörelser och verksamheter som är förknippade med flerbostadshus och de specifika utrymmen som kan finnas där – trapphus, loftgångar, tvättstuga, källare, förråd – har som regel utformats för att vara rationella att använda. När de har fungerat som mötesplatser har det så att säga varit en biprodukt. Den gemenskap som utvecklades i äldre arbetarklassområden bland dem som bodde vid samma trappavsats, svalen och svalelaget i göteborgskt språkbruk, hängde förutom närheten och lyhördheten ofta samman med att man delade på faciliteter som avträde, vatten och avlopp. Närheten – att man ser varandra relativt ofta – är naturligtvis fortfarande en grund för en viss kontaktnivå.

Många har pekat på förekomsten av trånga men ändå öppna, inte avgränsade utrymmen för rörelse i modernismens storskaliga hus. Inte minst har det funnits en högljud kritik i USA och Storbritannien där till exempelAlice Coleman i det hon kallade Utopia on Trial (1985) visade hur den typen av hus hade mera förstörelse, brottslighet och otrygghet. Hennes kritiker i sin tur menade att det snarast var en effekt av befolkningssammansättningen. I varje fall har kritiken lett till både mera lås och att hus sektionerats för att minska okontrollerade rörelser. I Sverige har Johan Rådberg med hjälp av stora datamaterial visat hur stora skivhus och loftgångshus tillhör de minst attraktiva hustyperna (2006).

Det finns ändå en del intressanta exempel. Det finns tvättstugor som utformats generöst med plats för flera som tvättar samtidigt och som är uppglasade ut mot entré eller trapphus. I Gårdsten i Göteborg har odlingslotter, också uppglasade utåt, byggts delvis in under ett stort skivhus där dessutom tvättstuga och kompostanläggning finns. Från detta rum är det utsikt mot den gemensamma gården – och lekande barn – i enlighet med boendes önskemål när hus och gård byggdes om. Det är, skulle man kunna säga, en kombination av två gemensamma neutrala arenor och har uppenbarligen fungerat väl.

 

Offentliga platser och lokala miljöer

Människors kontakter utanför närmiljön, att se andra och att bli sedd, att mötas och så vidare är viktigt både för enskilda och för samhället. Offentliga platser och rum spelar därför en viktig roll i samhället. Begreppet offentlig i det här sammanhanget betyder att plats eller rum är öppna och tillgängliga för i princip alla, att de är en del av det gemensamma och att den formella kontrollen bara riktar sig mot direkt brottslighet. I många länder som tex. USA och England sker som nämnts en betydande privatisering av offentliga stadsrum som bl.a. innebär att kontrollen ökar och att alla inte är välkomna där (Minton 2010). Det är en utveckling som delvis finns i Sverige också och som knappast är önskvärd och därför viktig att bevaka i planering. Den sedan 1970-talet stora expansionen av externa köpcentra – så kallade malls i USA och Storbritannien – har ofta en betydande kontroll av vad som är tillåtet och vilka som får vistas där.

Det lokala spelar stor roll

Behovet av platser med folkliv och möten finns både i förorter och i den centrala staden. I det lokala sammanhanget finns behov av platser för ett lokalt liv, en lokal offentlighet. I en studie av förortstorg (Olsson, Cruse, Ohlander) beskrivs att det lokala sammanhanget generellt sett förlorat i betydelse för många människor genom att inköp i stor utsträckning förläggs till köpcentra och nöjen till centrala stadsavsnitt. Men för många har ändå det lokala livet och det lokala torget stor betydelse. Här ser man andra, får information om vad som händer, och här upprätthålls och skapas kontakter. I affärer, bibliotek och kaféer träffas människor som ofta känner varandra sedan förut. Torget är en central del av den lokala identiteten. Ray Oldenburg (1988) beskriver betydelsen av sådana lokala platser i människors liv under rubriken ”Den tredje platsen”, dvs. en social plats vid sidan av hemmet och arbetet, där man är igenkänd men där kravet på vad man ska göra när man är där är mycket begränsad.

Också i centrala stadsavsnitt i en stor stad som Göteborg finns ett lokalt liv och en lokal offentlighet som utgår från boende och verksamma där. Många som bor i centralt belägna områden säger att det fungerar som en småstad. Men där finns också något annat. Moderna klassiker som Habermas och Sennett sysslar med en kosmopolitisk offentlighet som bygger på att många människor rör sig där, att de till större delen inte känner varandra och att anonymitet därför är ett grundläggande drag i denna offentlighet. Det är på en gång både ett ideal och en verklighet som skapar en frihet som är en viktig motpol till det mer begränsade privatlivet.

Tolerans för olikhet

Richard Florida beskriver hur människor ur ”den kreativa klassen” är intresserade av ett småskaligt, varierat och blandat stadsliv av den karaktär som finns i centrala stråk i större städer. Viktigt i hans beskrivningar blir den tolerans för olikhet som han menar finns just i sådana miljöer. Begreppet ”blandstad” – stadsmiljöer där boende och verksamheter liksom olika befolkningsgrupper blandas – ligger nära de ideal som förs fram av de ovanstående.

Sedan 1980-talet har det skett en stor expansion av folklivet i en del centrala stadsavsnitt – på gator och torg, kaféer och restauranger, på festivaler och i samband med olika arrangemang. Medan vissa stråk blivit allt mer befolkade med allt fler publika verksamheter har det blivit tommare på många andra. Stadslivet har koncentrerats.

Det offentliga stadslivet har också förändrats i stor utsträckning, som Gehl med flera. (2006) säger, från det nödvändiga till det valfria stadslivet, det som i stor utsträckning har att göra med fritiden och dess upplevelser. Det är en ny stadskultur som växt fram med många sociala aktiviteter i stadsrum som tidigare dominerades av nödvändiga sysslor. För det nya stadslivet är stadsrummens kvalitet avgörande, säger Gehl. Kvaliteten är förutsättningen för att folk ska vilja vara där.

Blandning har stor betydelse

Både centralt i staden och i förorterna finns det behov av offentliga stadsrum. Några av de vanligaste typerna är torg, öppna platser, stråk och parker. Framför allt torg och stråk har, om de ska fungera, många olika funktioner som rör kommers, samhällsservice och kultur. För attraktiviteten och folklivet spelar just de många funktionerna och blandningen stor roll, men också vissa verksamheter som högre utbildning. Ingen verksamhet har så stor betydelse för ett livaktigt stadsliv som just högre utbildningar, säger Gehl och Gemsöe (1996). Men det är också en fråga om att stadsrummet placeras rätt i stadsstrukturen, att det finns befolkningsunderlag och att stadsrummet får en god fysisk utformning.

Space Syntax Analysen eller bedömningar av människors rörelsemönster både till fots och andra kommunikationsmedel kan ge bra hjälp för att ge svar på frågan var torg eller stråk placeras. Metoderna och tankegångarna kan också användas för att beskriva var på torgen mötesplatser kan uppstå och var publika verksamheter bör ligga.

Torg kräver folk

Det finns också metoder för att beräkna befolkningsunderlag (Se till exempel Olsson, Cruse och Ohlander 2004). Det brukar innefatta beräkningar av hur mycket folk som bor inom ett bekvämt gångavstånd och hur många som kan förväntas passera via bil eller kollektivtrafik. Torg och stråk, framför allt lokala, kräver ett visst antal människor som söker sig dit. Utglesning av boende har varit en negativ faktor för många. Befolkningsunderlaget kan också kopplas ihop med kommunikationsstrukturen. Förortstorg från 1960-talet och framåt byggdes utifrån tanken att folk skulle gå dit – vilket var gynnsamt – medan framför allt vägar för biltrafik fick en dålig koppling till torgen.

Den mest utvecklade analysen av torgens fysiska utformning för att komma fram till platser attraktiva som är för människor finns hos Gehl med flera.(2006). I analysen redovisas tolv kvalitetskriterier som sedan prövas i ett antal exempel i Köpenhamn. Kriterierna utgår från förhållanden som gör torgen angenäma att vistas på: platser som är trygga, där det finns plats att sitta, röra sig, se och samspela med andra, att uppleva att miljön är fin med mera. (sid. 107). I Gehls trygghetsbegrepp ingår gator och platser som blivit bilfria. I flera texter har han visat hur utvecklingen av gågator i Köpenhamn haft en gynnsam påverkan på ett utvecklat och uppskattat stadsliv där många människor rör sig.

Lästips:

  • Andersson, Roger (2009): Fattiga och rika – segregerad stad
  • Coleman A (1985) Utopia on Trial. Vision and reality in planned housing. Hilary Shipman London.
  • Florida R (2001) Den kreativa klassens framväxt. Daidalos Göteborg.
  • Florida R (2005) Cities and the Creative Class. Routledge New York.
  • Gehl J m.fl. (2006)Det nye byliv. Arkitektens forlag Köpenhamn.
  • Gehl J och Gemsöe L (1996) Byens rum Byens liv. Arkitektens forlag Köpenhamn.
  • Granovetter, M. (1973). The Strength of Weak Ties. American Journal of Sociology. nr 6.
  • Granovetter M (1982) The Strength of Weak Ties: A network theory revisited. In Marsden, P., Lin, N. Social Structure and Network Analysis. Beverly Hills.
  • Habermas J (1984) Borgerlig offentlighet. Kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället. Arkiv Lund.
  • Hall P (1988) Cities of To-morrow. An Intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieth Century. Basil Blackwell Oxford UK och Cambridge USA.
  • Hillier B (1996) Space is the Machine. A configurational theory of Arcitecture. Cambridge University Press.
  • Jacobs A B och Appleyard (1987) Toward an Urban Design Manifesto. I Le Gates R T och Stout F (red.) (1996) The City Reader. Routledge London.
  • Jacobs A B (1993) Great Streets. The MIT Press Cambridge Mass.
  • Jacobs J (1961) The Death and Life of Great American Cities. Vintage books New York.
  • Legeby A (2010) Urban segregation and urban form. KTH Stockholm.
  • Lind J-E (2005) Hyresgästernas lokala inflytande. I Olsson S, Lind J-E och Björk L: Framtidens stadsdelsutveckling.
  • Linn B (1974) Storgårdskvarteret. Ett bebyggelsemönsters bakgrund och karaktär.
  • Minton A (2009) Ground Control. Fear and happiness in the twenty-first-century city. Penguin Books London.
  • Newman O (1973) Defensible Space. MacMillan New York.
  • Oldenburg R (1988) The Great Good Place. Cafés, coffeshops, community centers, beauty parlours, general stores, bars, hangouts and how they get you through the day. Paragon House New York.
  • Olsson S, Cruse Sondén G och Ohlander M (1997) Det lilla grannskapet. Gårdar, trapphus & socialt liv. Centrum för byggnadskultur Chalmers Göteborg.
  • Olsson S, Lind J-E och Björk L (2005) Framtidens stadsdelsutveckling. Förvaltnings AB Framtiden Göteborg.
  • Olsson S (2007) Det lilla grannskapet. I Bostaden och kunskapen. Arkus Stockholm.
  • Olsson S, Ohlander M och Cruse Sondén G (2004) Lokala torg. Liv, miljö och verksamheter på förortstorg. Centrum för byggnadskultur Chalmers Göteborg.
  • Sennett R (1974) The Fall of Public Man. On the social psychology of capitalism. Random House New York.