Urbanforskningens dag i Malmö

Publicerad: 2 januari, 2012
Sidansvarig: Vanja Larberg
På spaning - Malmö

 

Den 12:e december 2011 är vi nere i Malmö på Urbanforskningens dag. Konferensen äger rum i Moriska paviljongen i Folkets park, i rum med flimrande mångfärgad belysning. Innan dagen är slut har en man tagit av sig skjortan och lagt sig på en spikmatta och ISU:s föreståndare Maja D. Manner har barfota klivit upp på hans mage för att i praktiken pröva hållbarheten. Men innan dess har en hel del yttrats om hållbarheten i både föreläsnings- och workshopform.

ISU som anordnat dagen står för Institutet för hållbar stadsutveckling (www.isumalmo.se). Institutet är en mötesplats mellan praktik och forskning, och har byggts upp i ett samarbete mellan Malmö högskola och Malmö stad. Syftet är att underlätta för forskare och tjänstemän att utbyta kunskap och erfarenheter. I samband med Urbanforskningens dag firar ISU 5 år, och ger ut en antologi som heter ”Urbana perspektiv”.

Förmiddagen gästas av en (bokstavligen) mangrann panel bestående av Lennart Schön, professor i ekonomisk historia, Tapio Salonen, professor i socialt arbete, Henrik Aspegren, utvecklingsdirektör på VA SYD, och curator Sune Nordgren. Den modereras av journalisten Per Svensson. För oss göteborgare som är vana att hållbarheten delas in i tre fält är det annorlunda med hållbarhetens fyra ben som man jobbar med i Malmö; den ekonomiska, den sociala, den ekologiska och den kulturella hållbarheten. Här följer korta referat från föreläsningarna:

– Under rubriken Den globala ekonomiska strukturomvandlingen eller Kris och omvandling i spåren av den tredje industriella revolutionen sätter Lennart Schön in dagens kris i en historisk bild av kriser och förändringar. Han beskriver tre industriella revolutioner; den första som byggde på ångmaskinen runt år 1800, den andra som baserades på motorer runt år 1890, och den tredje som vi är inne i nu och som baseras på mikroelektronik (runt 1970). Intressant är att alla tre revolutionerna gett upphov till ny infrastruktur. Den första gav upphov till järnvägen runt 1850, den andra till bilism och elektrifiering runt 1930, och den senaste till IT. Enligt mönstret så menar Schön att vi kan vänta oss den 4:e revolutionen runt år 2050. Schön beskriver också ett mönster där man kan se globala 40-årskriser som vändpunkter, där det sker en inledning till ny tillväxt. (1890, 1930, 1970, 2010). Det är ett långt kretslopp mellan kriserna som består av omvandling och rationalisering och sen följer en ny kris. När det gäller innovationer i nästa våg går man nu från standardiserade produkter och tjänster till komplexa tjänster. Till exempel så skedde en tidig anpassning till detta i 90-talskrisen – och där är Malmö ett bra exempel på hur man snabbt ändrade sig från standardiserad industriproduktion till komplex tjänsteproduktion.

Tapio Salonen talar om socialt perspektiv på hållbar utveckling och säger att det som är relevant är det som vi tänker på i slutet av dagen eller vid livets slut; identitet, värdighet, erkännande, sidor av att vara människa. Salonen beskriver så den svenska välfärdsutvecklingens motsägelser: *Vi har ett ökat generellt välstånd men samtidigt en ökad differentiering och exklusion. *Traditionell homogen förståelse av social sammanhållning utmanas idag från en enhetskultur till kulturell och social diversitet. *Nya innebörder till medborgarskapet, det aktiva, det sociala? *Samhällsfunktioner styrs av inre rationalitet och inte av yttre förändringar. *Arbetslösa, sjuka och pensionärer fattiggörs. *Barnfattigdomen i Sverige har gått från 8-9 % till 15% i Sverige de senaste 10 åren.

Salonen ingår i Malmökomissionen, (www.malmo.se/kommission), som 2011-2012 har 3 prioriterade områden: *Barn och ungas uppväxtvillkor *Demokrati och inflytande i samhället *Sociala och ekonomiska förutsättningar.

Utgångspunkt för kommissionen som består av 14 kommissionärer är ohälsans ojämlikhet. Fram till nästa höst ska de göra en analys av levnadsvillkoren för Malmöborna och ge förslag på hur man kan förändra. Det ska vara skarpa förslag. Till exempel behandlas frågor kring arbete och utbildning och hur mycket man kan göra på lokal nivå. Kommissionens arbete är en förprojektering för socialt arbete.

Henrik Aspegren beskriver i sin föreläsning bland annat hur man i Bo01 jobbade med ekobyns principer inne i staden. Han beskriver också skillnaden på bilden av området hos Malmöborna och hos besökare: På Expo 2010 i Shanghai träffade han ett kinesiskt par som berättade att de varit i Malmö och gått runt och frågat alla de mötte om hur de skulle hitta till ekobyn. Ingen visste vad de pratade om, och det var först när de träffade Aspegren som de förstod att det var Bo01 som var ekobyn. I Malmö har området mer diskuterats utifrån att det mestadels byggts för resursstarka, dvs. den sociala hållbarheten har varit i fokus och inte den ekologiska.

– Slutligen berättar Sune Nordgren om hur man kan använda kulturen i regional utveckling. Ett av hans exempel är från när han jobbade i Newcastle. Då genomförde han ett projekt i Gateshead, som var den fattiga lillasystern på södra stranden. När National lottery bidrog med pengar till regional utveckling 1998 så satsade man där på ett konstverk som heter Angel of the North. Det är en ängel i cortenstål. Till en början kanske denna verkar out of the blue på platsen, men Nordgren beskriver hur den faktiskt hör hemma här. Cortenstål är nämligen ett material som produceras i trakten. Man kan även beskriva skulpturen som ett skepp eftersom den byggts med liknande principer, och skeppskonstruktioner hör också hemma här.

Nordgren beskriver också sitt arbetssätt utifrån fyra steg: *Signal, *delaktighet, *förankring, *ägandeskap. Det är viktigt att signalen som skapar intresse är på rätt nivå så att man inte bygger upp förväntningar som man sen inte kan svara mot.

– Förmiddagen avslutades med ett panelsamtal. En fråga handlade om om Malmö stads signal är på rätt nivå? Är risken när man jobbar så starkt med sin identitet som Malmö gör att man skapar en berättelsebubbla? En annan fråga som togs upp var att det finns många paradoxer i dagens stadsutveckling. Även om många idag fokuserar på hållbarhet så har till exempel utvecklingen i Hyllie i Malmö istället skapat en ökad bilism och konsumtion. Man diskuterade också om etniska enklaver kan ses som hållbara. Med exempel från New York kan man se att de är det, med en viktig förutsättning; om de är nog stora för att ha en egen infrastruktur. Salonen avslutar förmiddagens diskussion med vi lever i en ohållbar tid. De som är på ”framsidan” av utvecklingen måste också vara beredda på att förändras.

Vanja Larberg

Eftermiddagen innehöll workshops, varav en beskrivs här:

 

”Urbant ägarskap – vem tar och får plats i staden”?

Workshoppen började med en kort presentation och diskussion omkring Bilden av Malmö. Hur porträtteras Malmö, vem äger bilden av Malmö och vem får plats i dessa bilder? Det påvisades bland annat hur olika begrepp används olika mycket i kommunala stadsutvecklingsdokument. Det var intressant att se att ord såsom stad, utveckling, nya, hamnen och Köpenhamn används flitigt, men andra ord såsom människor eller barn används inte lika ofta.

Därefter blev vi indelade i grupper, som tilldelades varsin fiktiv Facebookprofil (exempelvis 12-årigt barn, 35-årig art director och 25-årig hemlös). Utifrån profilerna skulle vi betrakta fem olika platser i Malmö med olika ögon. På ett pedagogiskt vis hade workshopledarna Moa Björnsson (projektledare Miljöförvaltningen, Malmö stad) och Magnus Johansson (fil.dr. i pedagogik vid Malmö högskola) förberett bord fulla med papper, kartor, bilder och pennor. Med hjälp av dessa hjälpmedel skulle vi markera och exemplifiera eventuella hinder, kvaliteter och konflikter på platsen. Är detta en inbjudande plats för vår profil? Tror vi att personen skulle känna sig välkommen här?

Det blev tydligt i diskussionerna efteråt att vi tror att människor känner sig hemma på olika platser utifrån ålder, etnicitet, yrke, intressen m.m. samt huruvida man är en del av en marginaliserad grupp eller inte. Vi kunde också se att en del platser är mer exkluderande än andra. En paradox som kunde urskiljas är att den hemlöse som kanske mest har behov av att använda allmänna platser verkade ha minst nyttjanderätt på samtliga plaster. Så vem planerar vi för när en stad ska utvecklas? Är det för 2000 klimatflyktingar eller är det för 2000 art directors? Och vilka stereotyper planerar vi för? Vill alla art directors ha ställen där de kan dricka sin kaffe latte och vill den hemlöse ha en plats där han/hon kan sova, knarka och tigga pengar? 

Så vem har brukarrätten till stadens utrymmen och möjlighet att påverka dem? I workshoppen föreföll det viktigt för stadsplanering att när människor börjar känna delaktighet och ägarskap för en plats börjar de också visa omsorg för den. I vilken utsträckning kan därför Malmö Stad (och andra städer) gynna ett ökat urbant ägarskap och vad kan staden tänkas vinna på det?

Lisa Rosengren