”Jag ville ju ändra på allt egentligen”

Publicerad: 5 januari, 2012
Sidansvarig: Vanja Larberg
Förebilden

 

Det regnar och blåser när Lena Jarlöv och jag träffas i Angered centrum för att åka på utflykt till kolonistugeområdet Lövkojan. I början av 80-talet var Lena en av dem som var med och förverkligade området. Men nu var det några år sedan som hon var där, så hon är nyfiken på hur det kommer se ut. Som tur är i göteborgsvintern äger en kollega till mig en av lövkojorna. Så vi kan komma in i den f.d. valstugan och dricka kaffe när vi kommer fram, och Lenas berättelse kan veckla ut sig under tiden. Och det som skulle bli en historia om hur Lövkojan kom till utvecklas till en berättelse om förändringsvilja under mer än ett halvt sekel.   

Resursfördelning och försörjning

Det första lagret i det sammanhang som Lövkojan är en del av är 60 år.

– 1951 när jag var 13 år jobbade jag med att klistra in tidningsurklipp hos en man som hette Georg Borgström. Han jobbade på Svenska institutet för konserveringsforskning. Han var växtfysiolog, men kom tidigt in på jordens försörjningsproblem, och den orättvisa fördelningen mellan fattiga och rika. En del kallade honom för domedagsprofet, andra för väckarklocka. Kanske var hans bild av världssvälten och befolkningsökningen väl tilltagen, men som helhetsbeskrivning av utvecklingens riktning stämde den.

Flykten från Västra Frölunda 

Ett decennium senare gick Lena på Chalmers arkitektutbildning. Hon bodde då i rivningshus i Landala utan standard, med kakelugnar och utedass. Det var många studenter som bodde där, hyrorna var låga och de levde gott. Så fick Lena och hennes man sitt första barn och ett hyreskontrakt i Västra Frölunda via bostadsförmedlingen. 10: e våning med havsutsikt och Lena mådde pyton. Så fort de hade möjlighet flyttade de därifrån. Kanske analyserade hon det inte närmare då, men händelsen och vad den betydde skulle bli viktig för henne senare.  

Tidens arkitekter

Lena var med sin kunskap om naturens sammanhang ofta kritiskt till de prioriteringar som fanns i samhället när hon kom ut och började jobba. En period arbetade hon hos Per Friberg som var landskapsarkitekt.

– Han var väldigt inne på estetik men mindre på följderna av olika projekt för naturen. Bland annat jobbade han med hur man skulle kunna fylla Lommabukten med sopor för att få mer byggbar mark. Han beskrev vackra kullar där man kunde flyga med drake. Han såg naturen som en stor deg som man skulle forma vackert. Att rödspättan hade sin yngelplats där betydde inget. ”Detta är inte vårt bord lilla Lena” sa han.

Efter ett tag så skar det sig och Lena sa upp sig. Hon började i stället läsa miljövård på Lunds universitet och arbetade samtidigt vid Lunds tekniska högskola.

Universitetet och sommarställena

Många av hennes kurskamrater från Chalmers ritade miljonprogramshus under den här tiden, men det ville inte Lena. Efter ett mellanspel med byggnadskultur på Vänersborgs museum började hon som doktorand för Lars Ågren på institutionen för byggnadsplanering. Vid samma tid bildades Centrum för tvärvetenskap i Göteborg, där Lena var med från början och fick kontakt med bl.a. Britta Jungen, Kåre Olsson och Emin Tengström.

Jag ville ju ändra på allt egentligen, och jag såg det som att universitetet var enda stället att vara på om man ville vara ifrågasättande.

Hon kom i inledningen av sin forskning tillbaka till flykten från Västra Frölunda. Hon ställde sig frågor kring vad som var problemet. Hon såg att människor som bodde i moderna lägenheter så fort de hade råd åkte ut på landet och slet och hade utedass. Att de mycket hellre ville leva så istället för att ha fritid och lata sig, som de förväntades vilja. Men hon såg också att många av dem som bodde i dessa lägenheter inte hade någon bil eller sommarstuga och inte kunde göra några resor. I det sammanhanget insåg hon kolonirörelsens betydelse.

Under 1970-talet gjordes Fritidsboendeutredningen, som delvis utgick från att många bodde på sina sommarställen och det skapade en massa problem med vatten och avlopp. I anslutning till den utredningen började Lena intervjua folk som bosatt sig permanent på sina sommarställen i Tahult. Britta Jungen som var humanekolog och sociolog rådde Lena att gå ut och intervjua själv, trots att hon inte hade någon intervjuvana. Britta sa att hon måste vara där på plats, för att se folks kroppsspråk och hela sammanhanget runt omkring dem, och på det sättet få en djupare förståelse.

– Det var jag jätteglad att jag gjorde, jag lärde mig mycket av att intervjua människor om deras liv och drömmar och hur det tog sig uttryck i boendet.

Den verksamma och skapande människan

Det hon genom sina intervjuer så småningom insåg, var att människan vill vara verksam och skapande. Många sålde sin tid i arbetet för att kunna leva resten av tiden. Därför utvecklade de sina största förmågor som människor på fritiden. Och i och med det blev boendet viktigt.

– En liknande syn på människan som någon som i grunden vill vara verksam och skapande har psykologen Erik Fromm, i böcker som Den destruktiva människan, Flykten från friheten och Kärlekens konst. Han skriver om att man även kan se destruktiva tendenser som uttryck för människan starka vilja till att vara verksam.

Doktorsavhandlingen, som hette ”Boende och Skaparglädje. Människans behov av skapande verksamhet – en bortglömd dimension i samhällsplaneringen”, blev klar 1982.

Den insikt som växte fram hos Lena under den här tiden är fortfarande något som lever starkt i henne. Förståelsen för människors behov av att ha områden i livet där det finns utrymme och frihet för att uttrycka sig, hålla på, experimentera, är en grundförutsättning i hennes syn på livet.

Att ta omgivningen i besittning

Med bas i den förståelsen, och i vetskapen om att många inte hade tillgång till områden där de hade möjlighet att experimentera, växte det fram en bild hos Lena. Skulle inte människor som bodde i förorterna kunna ta sin omgivning i besittning? Hon fick kontakt med Göteborgshem som på den tiden ägde bostäderna i Angered. 1982 stod många lägenheter tomma, och Göteborgshem tyckte att det var en bra idé för att öka kvarboendet att satsa på koloniområden. Under samma tid gjorde arkitekten Ola Bergquist ett examensarbete om självbyggeri, och Lena slog sig ihop med honom för att utveckla gemensamma idéer. Grundtanken var att det kolonistugeområde som de la upp ramarna för skulle rikta sig till boende i ett visst bostadsområde. Till en början ingick det alltså i Lövkojans idé att man skulle bo i Lövgärdet för att få en kolonilott där. Detta var något som Koloniträdgårdsförbundet från Göteborg var kritiska mot, så hade man inte jobbat tidigare. Men en del av tanken med denna satsning var att hindra resursstarka i området från att flytta till andra områden.

Mobilisering och bildens makt

När de så skulle mobilisera folk i området jobbade de först tillsammans med hyresgästföreningen. Till ett första möte laddade de upp med en massa förberedelser och mackor.

– Det kom två personer! Vi förstod att vi fick hitta ett annat sätt att nå ut. Vi bestämde oss för att skicka ut information med hyresavin som ändå skulle ut till alla. Ola gjorde en jättefin rosa broschyr, där vi skrev något om ”vill du ha en kolonistuga” och så gjorde han en fin illustration av hur det skulle kunna bli. Denna gång kom 82 personer på mötet!

Lövkojan sätter igång

Det bildades en interimsstyrelse bland de boende, och projektet satte igång. Man fick pengar från staten till ledningsdragning, gemensamhetshus och dansbana för att området skulle bli ett intresse för hela stadsdelen. Man tänkte sig att man skulle ha studiecirklar i odling och byggande, och att detta skulle skapa sociala nätverk.

Lena och Ola var angelägna om själva skapandedelen; detta att människor skulle få tänka och planera själva. Stadsbyggnadskontoret var kritiskt mot detta eftersom man tyckte att man tog jobbet från arkitekterna och man var rädda för att det skulle se kaotiskt ut. De tyckte att Lena och Ola skulle rita typhus till de boende. Men så ville de inte jobba. Istället jobbade de med exempel för att inspirera. De visade hus från Christiania, och elever från Chalmers byggde en stor variation kolonihus i modell, som de satte upp på en modellplatta över området.

Lena och Ola fick med sig byggnadsnämndens ordförande Erling Sundvall, socialdemokrat, på en idé om att man skulle kunna få bygga 15 kvm utan bygglov. Man bestämde sig för en viss takfotshöjd, och för att husen skulle ligga på ett visst vis när det gällde brandskydd, men förutom det fick folk bygga precis som de ville. Det var mycket män som ville bygga hus själva, och det var en del ensamma kvinnor från en generation som inte haft träslöjd som hade svårare att förverkliga sina hus. Men där fanns det byggfirmor som hjälpte till.

1984 invigdes Lövkojan. Området har få efterföljare, men för Klaras ängar i Kortedala är Lövkojan en förebild.

Lövkojans befolkning

1988 skrev Magnus Bergqvist på Chalmers en utvärdering av Lövkojan som hette ”Kolonistuga hemmavid” där han intervjuade människor i området. Lena berättar att han efter ett tag kunde urskilja tre olika grupper i området:  

– Den första gruppen var där för att de ville göra något, och de ville få upp något så fort som möjligt. I den andra gruppen var det viktigaste att bara vara på platsen. Där gick det inte lika fort att bygga. Till exempel var det de som jobbade i skift på Volvo och bara gick hit och sov. Den tredje gruppen bestod av föreningsmänniskor som var runt och pratade med alla andra i området. 

Lövkojan idag

Vad har då hänt i Lövkojan sen dess? Ja, till exempel blev det ingen studiecirkel i byggande. Men det blev en i engelska. Tidskriften Faktum har gett området utmärkelse som en av Göteborgs vackraste platser. Idag är det inte så att man måste vara förankrad i Lövgärdet för att kunna ha en stuga i Lövkojan. Och den tillåtna byggytan har också utökats – idag får man ha 27 kvm plus en bod på 7 kvm. När vi tar oss samman och går ut en stund i regnet och går ”huvudgatan” fram, blir detta tydligt, att husen växt till sig rejält och ändrat skepnad. Lena blir sugen på att gräva fram diabilder från den första tiden när det byggdes i Lövkojan. 

Ett eget rum

Men en diabild har hon plockat fram redan idag. Den får jag i ett fönsterkuvert som det står antecknat ”Odling av nödvändighet” på, när vi tar skydd från regnet i busskuren på väg hem. Det är en bild av en dacha i forna DDR. Huset syns i bakgrunden när jag håller upp bilden mot den grå himlen, i förgrunden syns en trädgård. Efter en del spaningar i sommar har jag lärt mig att dachor under DDR-tiden kunde kallas ”nischer”. En nisch var under den tiden ett alternativt rum där man kunde göra det som inte var möjligt att få utlopp för i det strikta systemet. Inget särskilt radikalt skedde där, utan man kunde göra det man saknade mest resten av tiden; helt enkelt leva. Genom Lenas berättelse har jag idag fått en öppning in i några av 1900-talets nischer, som nu fortsätter byggas in i berättelsen om det hållbara samhället.  

Vanja Larberg

Här följer två artiklar från Lena Jarlöv, den ena är en översättning och den andra hennes egen:

Den Stora Vändpunkten

Den efterfossila staden