Handen, hjärnan och arkitekturens liv

Publicerad: 11 april, 2012
Sidansvarig: Vanja Larberg
Forum S2020

 

Fredagen den 30: e mars 2012 gästade Thomas Hellquist, arkitekt och professor vid Blekinge Tekniska Högskola, Forum S2020. Här följer ett referat av hans föreläsning:

– Tittar man på vilket plats människans olika kroppsdelar tar inne i hjärnan, så tar händerna enormt mycket utrymme jämfört med andra kroppsdelar. Det är också så att med hjälp av händerna har vi utvecklat hjärnan. Hjärnforskning visar att handens arbete i sig har gjort att människans hjärna växt och utvecklas. Detta var något som redan Kant misstänkte, då han kallade handen den yttre hjärnan. Idag vet vi att det finns en väldig mängd av kopplingar mellan händer och hjärna. Enligt denna forskning så ser vi alltså på världen med en hjärna som har utvecklats på grund av våra händer.

Speglingar och romantiken

Det finns idag också forskning om spegelneuroner, som innebär att det finns ett helt system för hur vi förhåller oss till världen genom att imitera och spegla det vi har omkring oss. Även detta är en gammal insikt som tydligast kom till uttryck i den romantiska kulturen. Till exempel kan man i en målning av Caspar David Friedrich se människor som speglar sig i solnedgången och dess uttryck – det är inte så att de bara tittar på den. Världen som spegel är alltså en gammal föreställning som vi i det moderna samhället har glömt bort.

Den romantiska kulturen startade med upplysningsfilosofin. I Delacroix målning av hur Friheten leder folket, har han porträtterat sig själv som den nye frie borgaren. Men man ser en orolig blick i hans ögon – han är förvirrad. Det var en tid när allt ifrågasattes och man undrade om gud över huvud taget existerade. De gamla sanningarna var borta.  

Caspar David Friedrich porträtterar under denna tid människor i tomrum. Människor som i naturen försöker hitta dolda svar. Man börjar samtidigt också att försöka hitta meningen i historien snarare än i religionen.

Romanen var 1800-talets viktiga konstform. Sättet att utvecklas som människa var att läsa, man blir till som individ och människa i böckernas berättelser.

Människan speglar alltså sig själv i naturen, i historien, i det exotiska, i det erotiska, och så blir den moderna människan till.

Världen som verktyg

Som kontrast mot världen som spegel har det moderna projektet under 1900-talet handlat om Världen som verktyg, en ingenjörskultur. Världen är något som vi laborerar med. Sättet vi under den moderna perioden sett på världen som verktyg och objekten som instrument för oss, har minst sagt lett till tveksamma resultat. I den miljömässiga och sociala kris vi är i idag, ifrågasätter vi den rationalitet som fanns i detta synsätt.

Borttappad gestaltning

På gott och ont blev många stadsplanerare under 1900-talet påverkade av det rationella tankesättet.

Om man tittar på en entré och hur den gestaltats i ett 1910-talshus, kan man hitta en stor rikedom i uttryck; en mur med en urgröpning man kan stödja sig mot, ett ovalmotiv som kommer igen ovanför dörren och i fönstren, fåglar i relief som utsmyckning. Jämför detta med ett hus byggt 1980 för en välmående medelklass i Lunds historiska stadskärna, så ser man hur fattig och stum vår arkitektur blivit. Under den här tiden är vi det rikaste landet i världen men har ingen omsorg, och kanske inte heller någon kunskap om att gestalta vår miljö.

Det finns ingen syndabock, alla skyller på alla, men det finns en kultur som etablerar detta som ett sätt att bygga. Kanske håller det på att vända nu, det är många som idag pratar om arkitekturens och formgivningens betydelse. Men vi har mycket att ta igen.

Att se på världen med en hjärna som formats av handen

Idag har vi fler händer än någonsin i världen – vi har 13 miljarder händer. Ändå har hantverket tappat stort. Vad skulle det innebära i kommunal verksamhet om man kom tillbaka till att se handen som viktig? – Inom vården innebär det till exempel beröring och att använda handen som diagnosverktyg.

Byggnader som verktyg för ekonomisk vinst

Dubai är ett intressant exempel på stadsbyggandets förändringar. På 1700-talet utvecklades en bebyggelse kring hamnen, nu har staden vuxit. Man planerar stadsdelar som ovanifrån ser ut som palmer som sträcker sig ut i vattnet och gatorna blir enbart återvändsgränder. Staden är till sin natur ett nätverk, det är viktigt att förstå. Det är så saker kommer nära varandra. En stad som består av återvändsgränder är inte en bra stad.

Det traditionella byggandet i Dubai ser helt annorlunda ut. Man byggde för det lokala klimatet, med korallmaterial, vindtorn i hörnet av gårdarna som tog ned vinden, gatorna knäckte sig för att hindra den starka vinden. Idag bygger man istället enorma objekt som måste kylas, i ett så här varmt klimat. Det är en utveckling som är en bubbla. Bubblan avslutades med byggandet av världens högsta hus. Det hela är vansinnigt och obegripligt dumt. Men det finns även ett annat byggande i Dubai som återknyter till traditionell arkitektur.

Detta är två helt olika kulturer – det ena är en objektkultur där byggnaderna är verktyg för ekonomisk vinst. Det innebär en människa som är rationalist, och ser aktionsrummet och den linjära tiden.

Det andra är en rumskultur, och det innebär att människan är en romantiker, som ser upplevelserummet och den ”dubbelriktade” tiden. Vi måste se vad vi har runt omkring oss idag och bygga något som det går att spegla sig i. Det kan vi inte göra utan att ha ett historiskt perspektiv, både framåt och bakåt. Vi får fundera på vad vi som har hjärnor formade av handen behöver för rum runt omkring oss. När vi gör det måste vi göra upp med en del myter.

Hur lever vi i stadsrummet?

I en park i New York genomförde man för ett tag sedan ett experiment. Parken hade blivit övertagen av ett gäng, vilket gjorde att andra grupper inte sökte sig dit. Då gjorde man så att man delade in parken med markerade tydliga gränser i form av staket som inte var låsta. Resultatet blev att olika grupper människor använde sig av olika delar av parken. De hade så sina egna rum, men såg varandra, och parken blev på det sättet användbar för fler.

Ibland har vi en övertro till att stora öppna rum riktar sig till alla. Men människan har lättare att behärska ett litet rum än ett större rum. Det är en poäng att man ska kunna möta den andre i stadsrummet. Men det kan hända att knarkarna och damerna kom närmare varandra när man hade delat in parken i mindre delar än när den var helt öppen.

Från detta experiment skulle man kanske kunna hävda att:

– Tydliga gränser men permeabla

– Grindar utan lås

– Definierade gränser men öppna

är bra sätt för människor att kunna samsas i det offentliga rummet.

Vi ska samsas och frågan är hur ska vi samsas? Ett svar är att det offentliga rummet är som ett cafébord: Det är öppet och tillgängligt tills någon markerar det som sitt – sen lämnar jag det och då är det tillgängligt för någon annan att ta över. Det är ett annat sätt att se på det gemensamma rummet. Vi kanske skulle kunna komplettera våra stora gemensamma rum med sådana tankar. Vi kan iordningställa rum för att människor temporärt ska kunna annektera en liten bit av det gemensamma rummet.

Livet i kanten

Vi har en del att lära av det antika Rom. Till exempel kan man titta på de kejsarfora som fanns och som användes för maktdemonstrationer.

I kanterna på forat fanns kollonadrummen. Och det var där som livet skedde. I kanten, i skuggan; i ett rum som var väldefinierat men öppet. En serie kolonner har den intressanta egenskap att de skapar ett väldefinierat rum som ändå är helt öppet för vem som helst att träda in och ut ur. Människor vistas faktiskt oftast i kanten av rummet. Man tar kanten i besittning.

Kanske är det så att ”människan blev bofast i skogsbrynet” och det sitter kvar i oss? I kanten finns möjlighet att känna skydd och att ha en viss mån av kontroll.

Ofta är det kanterna som behöver befolkas och göras om, när det till exempel gäller miljonprogrammets bebyggelse. Detta för att göra hela mellanrummet mera tryggt och mänskligt.

Småskalighet och nya intryck

Vi behöver ett nytt intryck för varje 4:e sekund för att hjärnan ska trivas. I den hastighet som människor vandrar i betyder det ett nytt intryck ungefär var sjätte meter.

Till exempel kan man känna igen sig i att det är behagligt att flanera i en småskalig handelsstruktur. Men den typen av miljöer finns ofta inte idag, eftersom handelsstrukturen ser annorlunda ut. Hur ska vi använda denna kunskap när vi inte bygger på detta småskaliga sätt längre? När handen är strukturerad på ett annat sätt och bilismen har skapat en annan skala?

Människan kommunicerar i små mått. Den mänskliga skalan är ungefär tre meter i alla riktningar runt omkring oss. Det är på nära håll som människor upprättar kontakt. Ett förtroligt samtal till exempel sker på mindre än tre meter. Vi kan avläsa ansiktsuttryck på ungefär tjugo meters avstånd . Ett stadsrum där vi kan läsa av människors ansiktsuttryck är ett bra rum. Det finns studier som visar att kroppsspråk kan vi klara av att läsa på ca 80 meters avstånd.

Vi människor mår bra av att vistas i rum som inte är allt för stora. Men idag producerar vi väldigt mycket stora rum. I Köpenhamn finns exemplet Örestaden som har mycket storskaliga rum och trafikstrukturer. Det är förvånande att man idag bygger i denna skala.

Den europeiska historien är full av små rum. Men vi bygger inte vidare på detta. Varför? Ja, det finns nog många svar, en del säger: Nej, inga byggare kan göra sådana här fasader idag. En del säger att inga byggherrar kan göra så här små partier om det ska gå ihop ekonomiskt.

Bo01 – sekvenser av stadsrum

I stadsplanerna för bomässan i Västra hamnen – Bo01 jobbade man med att gå tillbaka till mindre och mer varierade stadsrum. Klas Tham som ritade planen blev kritiserad för detta, att det var så gammaldags, flera hundra år gamla mönster. Han svarade då nöjt att – Nej det är inte hundra år gamla planer, utan tusen år gamla planer!

Här finns till exempel en gata som inte bara är ett rakt stråk, utan som är en sekvens av mindre rum som bygger upp ett förlopp.

Här finns en skalgradient med få stora rum och många små rum. Jag tror att detta är en bra fördelning. Men i modernt byggande har vi inga små stadsrum alls.

Produktionsmönster och estetik

Vad skulle då kunna tala emot att man jobbar på detta sätt med stadsrummen? Vad är det som gör att man till exempel inte väljer att göra sekvenser av mindre rum i gatusträckningar? Kan det till exempel bero på produktionsmönster?

Jag tror att produktionsapparaten bestämmer rätt så mycket. Men lika viktigt är att våra arkitekter och planerare anammat en estetiskt värdeskala som passar produktionsapparaten. Det finns en olycklig allians mellan värdering som både är estetisk och etisk som utvecklas inom branschen. Vi bygger mycket lådor idag, och man lär sig på arkitektskolorna att detta är snyggt. Jag menar att det är ärligt menat från arkitekter när de anser det vackert med raka linjer och lådor. Det kan man kanske kalla en gigantisk annektering av det offentliga rummet, där produktionsmönstren tar över.

Referat: Vanja Larberg