Identitet och upplevelse

Textförfattare: S2020/Sören Olsson och Vanja Larberg, SBK/Anders Svensson

Begreppet identitet används i flera olika sammanhang. Här intresserar vi oss för två olika innebörder. Den första handlar om den karaktör som en plats, ett område eller en stad har – miljöns karaktär. Det som gör att vi identifierar den som något specifikt, skild från en annan miljö. Tre olika perspektiv på karaktären beskrivs här nedan, den professionella analysen, brukarnas bild och en mera generell bild. Den andra handlar om människors identitet med dess koppling till plats och miljö.

En bedömning av den fysiska miljön och dess karaktär kan göras av professionella. I planeringssammanhang är det en viktig del av arbetet. Det gäller i områden som ska kompletteras och det gäller när helt nya områden planeras. I båda fallen finns frågan vad som skapar karaktären och i bebyggda områden om den ska följas, stärkas eller brytas.

När människor möts i en miljö skapas uppfattningar om områdets karaktär. Karaktären tolkas till en subjektiv känsla och tolkningen sker utifrån erfarenheter, minnen osv. I samspel med andra människor utvecklas ofta en mer gemensam eller kollektiv bild av ett område som är betydelsefull för områdets liv. Det är en inifrånbild som utgår från erfarenheter i området. Hur den bilden ser ut kan vara viktig i planering. Den har betydelse för människors självbild, för viljan att ta del i en förändring osv. Den kollektiva bilden kan i ena fallet uppmuntra till aktivt deltagande inför en förändring, i ett annat fall blockera en sådan insats.

Bilder skapas direkt och via media

I förhållande till städer, områden och platser skapas också mer generella bilder av dessas karaktärer. Till stor del är detta en utifrånbild. Människor som aldrig varit där har ändå uppfattningar om så kallade utsatta förortsområden eller överklassområden. Generella bilder av det här slaget skapas både av människor genom direktkontakter i ett område och genom medias beskrivningar och myndigheters insatser. Bilder av utsatta områden kan ha många negativa konsekvenser för dem som bor och arbetar där. I många sammanhang sker ett arbete för att förändra den här typen av bilder, både när det gäller hela städer och enskilda områden. Att skapa ikonbyggnader med ett symboliskt värde finns ofta som förslag, inte sällan med kontroversiella reaktioner som följd.

Den andra innebörden av identitetsbegreppet handlar om människors identitet, dvs. den självbild som en människa eller en grupp av människor har. I den självbilden, uppfattningen om vem man är, finns ofta en relation till miljö och plats. Det kan vara relation till orten där man just nu bor eller arbetar. Men kan också handla om platsen där man växte upp. I den här innebörden av identitet finns kopplingar till begrepp som hemkänsla, tillhörighet, delaktighet och trivsel. Uppfattningar om områdens karaktär, både som upplevelse av den konkreta miljön och som en mer generell bild som existerar hos andra har betydelse för denna självbild. Och områdets betydelse för en människa har stora konsekvenser för hur man agerar där.

Identitet som karaktär – den professionella analysen

I ett planeringssammanhang är alltså den fysiska karaktären hos ett område viktig att beskriva. Beskrivningen innehåller alltid en del värderande element. I detta kan det vara bra att komma ihåg att värderingen av arkitektur har skiftat historiskt – modernismen (funktionalismen) hade till exempel inte mycket till övers för äldre bebyggelse vilket andra epoker ofta uppskattat.

Olika förhållanden eller delar i den byggda miljön kan sägas bära identiteten. Byggnadens övergripande form kan ge anvisning om en eller flera riktningar i rummet. Ett viktigt genomgående gångstråk kan vara spännande och attraktivt genom byggnadernas utformning och andra rumsskapande element. En trång passage eller riktningsförändring ger kanske spänning och gör att vägsträckan känns lättare att gå. Byggnadsdetaljer som burspråk, spännande taksilhuetter, färgaccenter och skyltar drar blicken till sig och skapar spänning och avbrott. En mänsklig skala stimulerar sinnena. En blandning av funktioner resulterar på ett naturligt sätt i att byggnader och platser får olika karaktär vilket bidrar till rikare upplevelser.

Men det är också en fråga om helheter. I 1800-talets stenstad skapades en individuell variation inom en gemensam ram. Under 1940- och 50-talets var husen däremot likartade för att inte säga anonyma. De placerades i rumsbildningar och grönska vilket skapade en helt annan, men lika stark karaktär. När den byggda miljön tillkommer under lång tid bidrar den också till ett historiskt djup, en berättelse om vår gemensamma livsmiljö, där årsring läggs till årsring i ofta unika mönster.

Texter som innehåller karaktärsbeskrivningar av fysiska miljöer är mycket vanliga. Texter som anger metoder för detta finns också i stor omfattning även om man kan notera betydande skillnader i perspektiv och ingående element, ofta beroende på vad författaren ser som intressant. Kevin Lynch (1959) pekar i en klassisk studie på strukturerande element i staden som stråk och höga byggnader. Hans intresse är framförallt stadens orienterbarhet. Cecilia Björk och Laila Reppen beskriver i två böcker (1984 och 2000) hur staden och enskilda byggnader från olika epoker ser ut till stildrag, konstruktion och struktur. Gehl med flera (2006) har ett analysschema för egenskaper hos gator och torg som avgör om folk vill vistas där. Alan Jacobs (1996) görs också en analys framför allt av centrala gatumiljöer och dess olika element i samma syfte. I ett göteborgsperspektiv karakteriserar Einar Hansson (1993) i boken Göteborg – de små stadsdelarnas stad både enskilda stadsområden och stadens helhet. Anders Hagson (2004) beskriver i en mot modern trafikplanering inriktad avhandling olika typer gator och vägar samt deras konsekvenser. I skriften Hela staden ger Berglund, Sjöström och Åström (2004) både exempel och karakteriseringsmodeller för en stadsplanering där trafiken inte har en så stark genomslagskraft som den annars ofta har.

Tidens värderingar spelar roll

Frågan är också om det är viktigt med en egen stark karaktär i ett område och i enskilda hus. Claes Caldenby för i en uppsats (1993) ett resonemang om hus och områden som bildar en form av bakgrund – exempelvis till naturen eller till livet på gårdarna, eller till andra hus eller stadsdelar – och ser väl det som en god karaktär. Men också de områdena var naturligtvis beroende av en tids värderingar om jämlikhet medan dagens mer individualistiska hållning leder till en annan syn på karaktär.

När människor möter en miljö eller vistas mer långsiktigt i den skapas uppfattningar om dess karaktär. Eftersom människan är en meningsskapande varelse försöker vi se avsikter i miljön, meningen med husens utseende och torgets utformning, och varför miljön används på ett visst sätt. Ibland kan det, som Karla Werner (1994) säger, innebära starka emotionella upplevelser. Den fysiska miljön och det sociala livet ingår ofta i samma helhetsbild av karaktären.

Områden eller städer som vi besöker ger oss många olika upplevelser. Vi skapar oss en subjektiv upplevelse av miljön. Till sin karaktär är de upplevelserna annorlunda än brukarens som bygger på användning, ofta under längre tid. Vi får ett besökarperspektiv (vilket inte utesluter starka känslor). Det innebär att vi lätt fångas av det visuella, det synliga, medan vi har svårare att greppa hur det är att leva där eftersom det inte så tydligt syns vare sig i sina komplikationer eller mera positiva aspekter. Det innebär också att vi lätt missbedömer karaktärens helhet och förenklar utifrån den visuella bilden. När vi bedömer planförslag och modeller är det lätt att hamna i en likartad situation. Här har ju inte ens det sociala liv som kommer efter den fysiska förändringen påbörjats.

Tingen hjälper oss att hitta rätt

För dem som använder ett område under längre tid – genom att bo eller arbeta där, eller på annat sätt finnas där – kommer upplevelser och erfarenheter av miljön att gå samman till en bild av den. Brukarperspektivet ger en mera sammansatt och stabil bild av karaktären. Inte sällan tas den fysiska miljön för given. Det är något som man inte så ofta reflekterar över men som ändå har betydelse. ”Med tingens hjälp orienterar vi oss i tillvaron, känner vi igen oss. Utan tingens hjälp är vi … främmande inte bara för platsen utan för oss själva” säger Maria Nordström i en liten bok med titeln Platsens psykologi (1986). Upplevelsen är subjektiv och kan skilja sig från andras upplevelser. Men i samspel med andra som man delar miljön med skapas ofta en åtminstone delvis gemensam eller kollektiv bild av ett områdes karaktär. Områden upplevs som lugna eller stökiga, attraktiva eller oattraktiva, vackra eller fula och så vidare. Det är inifrånbilder från området som påverkar mycket av livet där: vad man är rädd om, vilka man vill umgås med, vad man vill förändra osv.

Den gemensamma bilden spelar roll

Det finns mycket material om hur människor upplever sina områden. Bostadsföretag, hyresgästföreningar, kommunala myndigheter, föreningar med mera samlar alla in intervju- eller enkätmaterial från områden – ofta genom att fråga om hur olika sidor av tillvaron upplevs. Den gemensamma bilden av området – om den nu är enhetlig eller varierad – har stor betydelse för planering av områden som människor använder. Den har betydelse för vad man upplever som värt att skydda – till exempel en del av området som grönskan eller helhetskaraktären som inte får störas – och inte minst i vilken utsträckning man vill engagera sig för området. Material om området av det nämnda slaget kan ge en bild av situationen. Dialog med berörda i tidiga skeden av planering är dock ännu mer centralt för att få kunskap om hur ett område och dess delar uppfattas.

”Cities are not simply material or lived spaces – they are also spaces of imagination and spaces of representation. How cities are envisioned has effects.” säger Gary Bridge och Sophie Watson (2004) i en överblickande inledning till en text om City Imaginaries, bilder eller föreställningar om stadens karaktär. När man talar om en stads identitet är det ofta detta man tänker på.

I förhållande till städer, områden och platser skapas alltså föreställningar om deras karaktär som i många fall får en generaliserande förenklad innebörd och som sprids till många. Bilderna skapas utifrån människors erfarenheter, men inte minst genom myndigheters agerande och medias framställningar. Där vi inte har egna erfarenheter blir vi hänvisade till andras beskrivningar och här finns stora skillnader i vem som har makten över bilderna. I den meningen är det en utifrånbild. Medias roll är utan tvivel betydande något som Ericsson, Molina och Ristilammi (2002) beskriver i en studie om miljonprogram och media. Och bilderna har alltså konsekvenser.

Bilder av det annorlunda

Beskrivningen i ord och bild av ett antal förortsområden visar de problematiska sidorna av områdena. Detta har en historia som går tillbaka till början av 1970-talet och som sedan fortsatt. I stort sett i alla svenska städer finns områden som pekas ut på detta sätt. Ristilammi (1994) skriver i sin doktorsavhandling Rosengård och den svarta poesin om hur vissa förorter demoniserats, att det har skapats bilder av annorlundahet. Anders Törnqvist (2001) visar i sin avhandling om tre göteborgska förorter hur i Hammarkullens fall problembeskrivningarna lett fram till en kampanda och en stark lokal identitet med många olika typer av rörelser och insatser. Det förefaller vara ganska vanligt i de utsatta förorterna att det finns både denna utifrånbild som berörda människor är medvetna om och en annan mer varierad, gemensamt förankrad bild med ett annat innehåll. Men utifrånbilden har betydelse för identiteten och när människor ex.vis söker arbete eller umgås utanför det egna området. Utifrånbilden har också betydelse för myndigheters agerande i många frågor.

Konsekvenserna av hur områden uppfattas har också studerats utanför förorterna. Ingrid Martens Holmberg följer hur bilden av stadsdelen Haga förändrades (2006). Den nya identiteten som arbetarstadsdel kom att bli den nod som förvandlingen skapades genom. Stadsdelen blev en representant för en försvunnen arbetarklasshistoria i andra områden som redan omvandlats. I en avhandling som till stor del handlar om området vid Långgatorna utgår Joakim Forsemalm från bilden av området som kreativt, blandat, småskaligt och kontinentalt. Den bilden har skyddat området från större omvandlingar, menar han.

Men alla områden får inte en tydlig utifrånbild. Mats Franzén (2010) beskriver hur ett relativt centralt område i Göteborg har kommit att bli rätt okänt, anonymt. Det kan säkert gälla ganska många stadsområden. I en avhandling från Örebro beskriver Kerstin Lekare (2009) tre områden varav två var kända i stort sett i hela staden, ett förortsområde med problemstämpel och ett villaområde med överklasstämpel. Det tredje var ett medelklassområde med blandad bebyggelse (där samarbete och problemlösning fungerade bättre än i de två andra områdena). Kanske är det så att områden som utmärker sig på något sätt, genom befolkningssammansättning, verksamheter eller byggnader är de som i omgivningens ögon tilldelas en specifik karaktär.

Konkurrens om att hamna på kartan

I samhällsplanering är de yttre bilderna ofta föremål för stort intresse. Det gäller för hela städer som ofta har en administration för att påverka bilden, ett identitetsbygge som ständigt pågår, och det gäller för mindre enheter. För städer, och i synnerhet för större städer, finns en konkurrens om att bli synlig och satt på kartan som det ofta heter. Två former för detta är vanliga. En handlar om att skapa byggnader som väcker uppmärksamhet. Operan i Sydney, museet i Bilbao eller Malmös vridna torso är kända exempel men mera generellt har höga hus varit en vanlig strategi i denna visuella strategi. Den andra handlar om att satsa på kultur i vid mening, festivaler, fester och stora arrangemang, ofta i ett samarbete mellan kommunala myndigheter och kommersiella intressenter. Sharon Zukin (1997) beskriver detta som en strategi för städer världen över. Det finns naturligtvis kritik och diskussioner kring de här vägarna. Charles Landry (2006) för en sådan diskussion i The Art of City Making. Är de för mycket inriktade på att staden ska synas i omvärlden, glömmer man bort de egna, inre förhållandena i staden och det som gör staden till en angenäm plats att leva på? Och hur många städer kan egentligen räkna med att få omvärldens uppmärksamhet?

Frågan om människors identitet och hur den skapas har varit ett av samhällsvetenskapens stora teman under den senaste tjugoårsperioden. Det hänger samman med stora förändringar i det västerländska samhället, inte minst individualiseringsprocesser och mediautveckling. Den bild som brukar tecknas handlar om att vi lämnat det relativt stabila industrisamhället som medförde stabila självbilder, en känsla av att veta vem man var. Kön, klasstillhörighet, ålder, boplats och arbetsplats gav ett självklart innehåll. De bestämde ens plats i samhället (sitz in leben som man sa i Tyskland) och man föddes in i merparten. Med det nya samhället – det postmodernistiska, kunskaps- eller informationssamhället – förändras detta. Identiteten blir inte självklar, karaktären krackelerar, som Sennett uttrycker det (1999). Människor måste hela tiden arbeta med sin självbild och få den bekräftad av omgivningen. I det ligger också att vi kan välja åtminstone delar av det som ingår i identiteten. Begreppet reflexivitet har ofta använts för att beteckna detta arbete med den egna identiteten (se till exempel texter av Giddens (1993), Bauman (1991) eller Lash (1994).

Rätt eller fel – diskussionen har pågått

Om beskrivningen ovan är riktig, om den omfattar alla människor i samhället eller inte, har varit föremål för diskussion. Kanske är det riktigt att säga att det handlar om en tendens som berör stora delar av samhället, men att kön, klasstillhörighet osv. fortfarande har stor betydelse för oss och att valfriheten i dessa avseende fortfarande är begränsad för de flesta. Det gäller också den fysiska miljö vi lever i.

Utformningen av hus, gator, parker och torg påverkar oss på många sätt och bildar ram för mänskligt liv. Men vilken roll den fysiska miljön spelar för vår identitet varierar mellan människor och områden, liksom över tid. Vår tids rörlighet har utan tvekan minskat beroendet av det lokala, men det har inte försvunnit. Grannar är fortfarande en viktig social kategori för många, och närmiljön har stor betydelse för trygghet, service och annat (Olsson, Cruse Sondén och Ohlander 2004). Om det lokalas betydelse minskat förefaller å andra sidan storstädernas allt tydligare segregationsmönster ha skapat en situation där bostadsadressen blivit allt viktigare både i positiv och negativ mening. Var vi bor har blivit en tydlig identitetsmarkör.

Ytterligare ett drag i beskrivningen av en stor samhällsförändring är värd att uppmärksamma. Vi kan kalla det för det teatrala draget. Det är viktigt ”att se och bli sedd” som det slagordsmässigt brukar uttryckas. Zygmunt Bauman (1992) säger att postmodernismens motsvarighet till Cogito ergo sum (jag tänker, alltså finns jag till) är ”jag är sedd, alltså finns jag till”. Kultursociologiska texter anger att vardagslivets esteticering och sysslandet med kroppen och kroppsliga uttryck är centrala tendenser i samtiden. Det här kan kopplas till en förändring framför allt i centrala stadsavsnitt i större städer. Sedan några år in på 1980-talet har det skett en snabb tillväxt av restaurang- och kafélivet och dess samband med ett rörligt liv på gator och torg (Gehl och Gemsöe 2006). Att delta i det livet är intressant för många och i planeringssammanhang har behovet av mötesplatser – platser med ett rörligt socialt liv – varit en central fråga, också under en tjugoårsperiod. Kanske är det så att den explosiva medieutvecklingen och utvidgningen av privatsfären skapar ett behov av att se verkliga människor, att komma ut ur den trånga privatsfären? Och att mötesplatsfrågan därför har stor betydelse i och för samhället.

Att göra ett område till sitt

Stark lokal identitet tycks vara förknippad med ett antal faktorer. En sådan faktor är hur människor använder miljön där de bor och arbetar. Ibland brukas ordet appropriera för att beteckna att man gjort en plats eller område till sitt och att det bygger på användning, ofta tillsammans med andra (Katarina Nylund med flera 2007). En annan faktor handlar om tiden, varaktigheten och stabiliteten hos ett område och dess befolkning. Positiva upplevelser spelar roll. För många människor har bl.a. därför barndomens uppväxtmiljöer en speciell betydelse.

Stark lokal identitet – som alltså omfattar många som bor i ett område – är ofta grunden för ett intresse för eventuella förändringar i området. Det kan innebära en beredskap att bidra till området i olika avseenden, från odlingsinsatser till föräldravandringar. Ibland kan den starka lokala identiteten och gemenskapen också bli grunden till både att förändringar och människor från andra områden upplevs som hot. NIMBY, Not In My BackYard, är ett känt begrepp för en sådan hållning. Det kan skapa spänningar mellan olika intressen, både lokala och övergripande. Omvänt uttryckt finns det knappast något som så stärker lokal samhörighet som hot om förändringar. Detta gäller både rivning av det existerande och komplettering av bebyggelse som berör någon del som används.

Hur ett område upplevs och används, och vilka förändringar som kan uppfattas positivt eller negativt är många gånger svårt att förutse i planering. Därför är dialog i ett tidigt skede ett viktigt arbetsinstrument..

Lästips:

  • Bauman Z (1991) Modernity and Ambivalence. Polity Press Oxford.
  • Bauman Z (1992) Intimations of Postmodernity. Routledge London
  • Berglund K, Sjöström J och Åström B (2004) Hela staden. Svensk Byggtjänst Stockholm.
  • Björk C, Kallstenius P och Reppen L (1984) Så byggdes husen 1880-1980. Stockholms stadsbyggnadskontor och Statens råd för byggnadsforskning.
  • Björk C och Reppen L (2000) Så byggdes staden. Svensk byggtjänst Stockholm.
  • Bridge G och Watson S (2002) The Blackwell City Reader. Blackwell Oxford.
  • Caldenby C (2003) Staden som figur och bakgrund. I Göteborg, att bygga staden. Göteborgs stadsbyggnadskontor.
  • Ericsson U, Molina I och Ristilammi P-M (2002) Miljonprogram och media. Integrationsverket och Riksantikvarieämbetet.
  • Franzén M (2010) Stampen. I Helena Holgersson m.fl. Göteborg utforskat. Glänta produktion.
  • Forsemalm J (2007) Bodies, Bricks and Black Boxes. Etnologiska inst. Göteborgs universitet.
  • Gehl J m.fl (2006) Det nye byliv. Arkitektens forlag Köpenhamn.
  • Giddens A (1993) Modernity and Self-Identity. Polity Press London.
  • Hagson A (2000) Stads- och trafikplaneringens paradigm. Chalmers Göteborg
  • Hansson E (1993) Göteborg, de små stadsdelarnas stad. Göteborgs stadsbyggnadskontor.
  • Holmberg Ingrid Martins (2006) På stadens yta. Göteborgs stadsmuseum och Makadam förlag.
  • Jacobs A B (1996) Great Streets. The MIT Press. Cambridge Mass. USA.
  • Landry C(2006) The Art of City Making. Earthscan London.
  • Lekare K (2009) Hot och handlingsstrategier. Sociologi Uppsala universitet.
  • Lash S (1994) Reflexivity and it Doubles: Structures, Aestethics, Community. Polity Press London.
  • Lynch K (1960) The Image of the City. The M.I.T. Press Cambridge Mass. USA.
  • Nordström M ((1970) Platsens psykologi. Statens institut för byggnadsforskning Stockholm.
  • Nylund K red. (2007) Periferin i centrum. Daidalos Göteborg.
  • Olsson S, Cruse Sondén G och Ohlander M (2004) Lokala torg. Centrum för byggnadskultur Chalmers Göteborg.
  • Ristilammi P-M (1998) Rosengård och den svarta poesin. Symposion Stockholm.
  • Törnqvist A (2001) Till förortens försvar. Institutionen för socialt arbete Göteborgs universitet.
  • Werner K (1994) Det meningsfulla rummet. I Nyström red. Bebyggelsens mångfald. Boverket karlskrona.
  • Zukin S (1997) The Culture of Cities. Blackwell Oxford.