Social hållbarhet i praktiken

Publicerad: 15 december, 2011
Sidansvarig: Vanja Larberg
Forum S2020

 

Karin Alsén, utvecklingsledare i Västra Göteborg, föreläste torsdagen den 8:e december 2011 för Forum S2020. Karin berättade sin berättelse; en berättelse om drivkrafter och arbetsmetoder under mer än tre decennier. Karin inledde med sin defininition av social hållbarhet: Att bygga ett långsiktigt stabilt och dynamiskt samhälle där grundläggande mänskliga behov uppfylls.

Malmötiden

Karins berättelse börjar i Malmö där hon studerade till socialpedagog och gjorde sitt examensarbete i Rosengård. När hon sedan började jobba i området fanns många frågeställningar kring vilken roll hon skulle ha som socialarbetare och samhällsarbetare. Fanns det möjlighet att jobba strukturellt? Användes hon och hennes kollegor som plåster på såren när saker blivit fel?

Det var 70-tal och en radikal tid. Från USA kom begrepp som community work, social action, social development, social planning och community organisation. I Sverige landade detta i grannskapsarbete.

I Rosengård fanns under denna tid mycket tomma lägenheter, och området upplevdes som torftigt och fattigt. Låginkomstutredningen visade också att det fanns låga inkomster, arbetslöshet och sociala problem. Man tänkte då att ett grannskapsarbete skulle kunna utveckla området.

Tanken med grannskapsarbetet var att ta till vara på områdets kvaliteter. Kollektivet var det viktiga; att göra något gemensamt för de som bodde där. Karin och hennes kollegor pratade med dem som jobbade och bodde i området för att undersöka vad man skulle vilja göra. Många frågade då efter mötesplatser. Detta resulterade i ”hemvister”, lokaler där man sågs och bjöd in olika aktörer i grannskapet. 

MKB, Malmös allmännytta hade under denna period reklamaffischer om hur bra allt var i området. De boende blev provocerade och ordnade möten för att prata om hur saker skulle kunna förändras. Men då stängde MKB av strömmen i möteslokalerna. När Karin ser tillbaka kan hon se att det var en väldigt kreativitet period, fylld av spontana aktioner och egna uttryck. Det var mer kreativitet än det var struktur. Det var en tid av politiska diskussioner som ledde till insikten att man inte kan lägga ansvaret på enskilda individer. Resurserna i arbetet var de människor som var där. Karin blev väldigt präglad av detta och kände kraften av att jobba ihop med människor.

Jakobsberg och levande verkstad

Efter Malmö började Karin jobba i Jakobsberg i Järfälla kommun. Kommunen är en blandad och relativt ny kommun med både flerbostads, villor och radhus, den är dominerad av ett miljonprogramsområde. Härifrån kom under 70- och 80-talet  framgångsrika politiker som Leni Björklund och Ingela Thalén.

Karin jobbade här på tvåspråkiga förskolor. Det fanns många från Turkiet, Sydamerika och Finland i området, så alla avdelningar på förskolan hade tvåspråkig personal.

Karin såg efter en tids arbete i stadsdelen att de behövde mobilisera folk för att skapa något tillsammans, då denna tid var präglad av drogproblem. Karin pratade med föräldrar om hur man skulle bidra till en bättre miljö för de som bodde i området.  En idé som kom från dessa samtal var att man skulle starta en Levande verkstad. Karin och hennes kollegor gick runt och knackade dörr med namnlistor. Man fick så till en levande verkstad med två anställda, en kvinna från Chile och en svensk kulturarbetare. Verkstäderna var upplagda kring olika konstnärliga aktiviteter, som förstås även gav upphov till samtal och kontakter. En målsättning var att göra området mindre stigmatiserat. Man gjorde utställningar som gjorde att den levande verkstaden fick ett namn i Järfälla, och andra blev intresserade av att komma dit och jobba. Man hade till exempel inne dramapedagoger och konstnärliga ledare som såg på det sociala med ett annat perspektiv.

Dörrknackning i Tynnered

Under 80-talet var Karin i Göteborg och jobbade i södra Tynnered med ett projekt som hette Utväg. Inom projektet skulle man bygga en hemvist, ett hus. De anställda fick vara med tidigt i planeringsstadiet, vilket var ett omfattande arbete. Grupper skulle komma överrens om vad man skulle göra och jobba emot. Under det fjärde året gick de från projekt till vardag. Bland annat fanns här en öppen fritidsaktivitet kopplad till skolan. Både små barn och pensionärer använde huset, och man hade öppet både kvällar och helger. Karin och hennes kollegor knackade dörr i hela området för att få reda på vad man önskade att det fanns mer av? Till detta gick mycket tid, men de blev oftast insläppta och fick en personlig kontakt med människor. Det var ett bra sätt, för då fick de boende en bild av vilka Karin och hennes kollegor var, och fick veta att de fanns på plats. 

Grannskapsarbete i Moçambique

Under 90-talet lämnade Karin Sverige och åkte till Moçambique. Hon beskriver vilken skillnad det var på hennes förväntningar på sin roll och hur det blev. Karin säger att hon trodde att hon kom dit för att göra en insats, men att de metoder kring grannskapsarbete som de hade med sig från Sverige hade de människor de mötte redan gjort 10 gånger om.

Hennes uppdrag var att utbilda socialarbetare i norra Moçambique. Under denna tid pågick ett inbördeskrig, så det var svårt att ta sig hem för dem som kom från andra delar av landet. Studenterna kunde inte ta sig hem under de två och ett halvt år som de pluggade. De kunde då inte träffa familj och vänner, vilket innebar att de verkligen hade satsat och avstått mycket för utbildningen. Man jobbade i närliggande byar med att förbättra levnadsvillkoren utifrån de förhållanden som var. Studenterna hade kreativa idéer kring hur man lär ut till människor som inte kan läsa och skriva.

Karin frågar publiken om man använt sig av LFA-metoden i EU-ansökningar? Hon berättar att redan 1990 använde man en sådan metodik i Moçambique. Man låg i sanden och ritade hur man ville ha det med till exempel sina förskolor, eller hur man kan göra när man förlöser barn som föds för tidigt när man inte har tillgång till kuvös. Utifrån sin egen livssituation kunde de hitta och forma ett bättre liv. Det fantastiska i Moçambique som Karin framhåller var att civilsamhället var väldigt långt framme.

Tillbaka till ett Sverige i ekonomisk kris

Efter tiden i Moçambique upplevde Karin det som väldigt tufft att komma tillbaka till Sverige. Efter att ha levt i områden som var fullt livskraftiga kom hon till ett Sverige i depression. Allt det hon jobbat med innan hon åkte iväg var borta. Det fanns inte tvärsektoriellt arbete och inget grannskapsarbete. Man hade i Göteborg skapat stadsdelsförvaltningarna och lyft bort de mjuka frågorna från de tekniska nämnderna. Arbetet var styrt och det kreativa arbetssättet var borta.

Folkhälsa

Resan till Moçambique innebar att Karin började läsa folkhälsa, och detta är ett område som hon ser som oerhört viktigt för den sociala hållbarheten. Tillbaka i Sverige började Karin så jobba som folkhälsoarbetare i Tynnered. Under denna period träffade hon Gerd Cruse Sondén och började prata om trygghet i utemiljön. De funderade över frågan hur man kunde skapa ökade möjligheter för kontakter i stadsdelen. Detta var starten på de första koncepten för trygghetsvandringar, där man kan bjuda in alla olika aktörer i en stadsdel för att tillsammans vandra och diskutera närmiljön. Detta blev också starten för en stor trygghetsdiskussion som spred sig över stan.

Fortsatt kollektivt arbete

I sitt arbete idag fortsätter Karin med samma grundinställning; det är genom att involvera alla boende och aktörer i ett område i gemensamma förändringar som man får till en social hållbarhet. Med detta arbetssätt har man utvecklat till exempel en näridrottsplats i Tynnered.

Karin fortsätter att känna kollektivets kraft. Men hon vill gärna ställa frågan kring relationen mellan offentlig verksamhet och det civila samhället. Finns det en risk att det offentliga organiserar allting till döds? Människor måste ju också få vara eldsjälar och kreativa och få testa idéer och kanske misslyckas. Hon vill också trycka på vikten av att i allt arbete vara normkritisk.

Det kollektiva arbetet ser Karin som en spiral som hela tiden kärver näring, inget löses permanent. Hon säger att det inte var bättre förr, det är inte bäst idag, och kommer inte bli bäst i morgon, utan vi har hela tiden utmaningar att jobba med. Hon avslutar med de sista raderna ur en dikt av Göran Sonnevi från boken Det oavslutade språket (1972) som uttryck för detta :

Och ändå, ändå

Det är vårt liv här, det finns

inget annat, inte nu

Innan vreden svetsat oss samman, innan

bitterheten slagit ut i en

klar, blommande låga, en ros

En ros av smärta, med kronblad

som ändlöst öppnar sig i tystnad, dagg

Det finns liv här, och det finns

inget annat liv

än det som kan bli vårt

Referat: Vanja Larberg