Kan vi leva hållbart utan uppoffringar?

Publicerad: 5 november, 2013
Sidansvarig: Vanja Larberg
Forum S2020

 

Den 10:e oktober 2013 besökte forskaren Christer Sanne oss på Forum S2020 för att föreläsa om tillväxt och hållbarhet.  Christer Sanne är bland annat författare till boken Keynes barnbarn, där vi på S2020 först stötte på honom. Han är också en av författarna till boken Att svära i kyrkan: tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet, och är en av de främsta debattörerna kring samhällets fokus på tillväxt. Här följer ett referat av föreläsningen:

–          Jag skulle säga att ljuset kommer från Göteborg i de här frågorna, bland annat är ju Stockholm fortfarande inne på att planera Sveriges största trafikled och verkar inte se hur läget ser ut för hållbarheten.

–          Jag gjorde 2012 en rapport för Naturvårdsverket som heter Hur kan vi leva hållbart 2030. http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620-6524-9.pdf. Där för jag ett resonemang kring om vi kan leva hållbart utan uppoffringar?

–          Jag skrev Keynes barnbarn 2007 och den gjorde att frågan fick mycket uppmärksamhet. Den var en samling av mycket tankar som jag fått under mitt arbete som docent i samhällsplanering på KTH.

Definitionen av hållbarhet

–          Den sociala hållbarheten var något som jag funderade mycket över på KTH – men när jag undersökte vad den handlade om tyckte jag att jag hittade mycket snömos.

–          Jag tror att det nog har att göra med definitionen på hållbarhet. Brundtlandskommissionen säger att man kan ha hållbarhet, men man ska ändå ha tillväxt, och detta tycker jag är diskutabelt. Vem och vad är det man pratar om när man pratar om behoven som de kommande generationerna kommer att ha?

–          Som jag ser det fick den delen av hållbarhetsbegreppet som handlade om ekonomisk hållbarhet betyda fortsatt ekonomisk tillväxt – och i och med detta fick den ekologiska och den sociala hållbarheten stå tillbaka.

–          När man pratar om social hållbarhet är det lätt att lägga in frågor kring välfärd, att människor har det trevligt och bra. Det har vi alltid velat i politiken, och jag skulle säga att det inte direkt har med hållbarhet att göra. Däremot tror jag att människor styrs mycket av sina livsritningar – hur man vill leva sitt liv, hur man vill bilda familj, och detta är en viktig del av hållbarheten. Att man kan ställa upp sina föreställningar om hur livet ska vara och att man verkligen har möjligheten att göra det på individuell nivå – att jag har möjlighet att leva mitt liv på det sätt som jag föreställer mig att det borde levas. På samhällsnivå handlar det om stora utmaningar för den sociala hållbarheten när man i ett land inte har möjligheter att förverkliga dessa livsritningar.

–          Jag skulle därför vilja göra en annan modell för förhållandet mellan den ekonomiska, den sociala och den ekologiska dimensionen. I denna modell är den sociala hållbarheten det mål som vi försöker nå, ekonomin är de medel som vi har för att nå fram till detta mål, och ekologin är villkoren för en hållbar utveckling.  Jag ser det i den här modellen som att den sociala hållbarheten ska svara på frågan om reproduktion och krishantering, den ekonomiska står för stabilitet och produktion, och den ekologiska handlar om att bevara livsrum och framtidsmöjligheter.

Att skilja på välstånd, välfärd och lycka

–          Det är viktigt att skilja på välstånd, välfärd och lycka, även om vi ibland blandar ihop dem. välstånd står för levnadsstandard och mäts i BNP. Välfärd däremot handlar om en levnadsnivå, och här har man gjort välfärdsmätningar, där man svarar på frågor om hur man har det, hur skolan är etc.  Mätningarna visade att det blev bättre i Sverige under 70- och 80-talet. Mäts i index, eller med hjälp av en uppsättning indikatorer. Sedan kom även lyckomätningar, som handlar om livskvalitet. Ganska länge sa man att det inte var relevant att mäta lycka, för då skulle vi mäta den rikes gnäll mot den fattiges fördragsamhet. Men de senaste åren har vi börjat intressera oss mer för lycka, och börjat mäta detta ibland annat enkätsvar. Där kan vi bland annat se att lycka inte alltid hänger ihop med välstånd.

–          BNP har ju kritiserats mycket, men det är viktigt att minnas att den som skapade BNP inte sa att det var ett mått som mätte välfärd. Det har därför utvecklats ett gäng nya index, till exempel sådana där man räknar in ekologiska värden, eller HDI (Human Development Index)

–          Men allt handlar ju egentligen om vad vi bryr oss om för någonting, det vi tycker är viktigt mäter vi – och att värderingarna idag handlar om det ekonomiska är väldigt tydligt i media.

Vi kan inte skjuta nedtrappningen framför oss

–          Vad är då ekologiskt hållbart? Om vi använder oss av ett Konsumtionsbegrepp, vilket innebär att vi även räknar in saker som vi konsumerar som producerats i andra länder, så förbrukar vi i Sverige ca 10 ton koldioxid per capita. Och vi ska ned till 1 ton per capita.

–          Ska vi förändra sådana här saker behöver vi gå ned procentuellt sett ungefär lika mycket varje år – och då borde vi vara nere i 3 ton per capita 2030. 2030 måste vi ha åstadkommit väldigt mycket – därför måste vi sätta igång att följa denna kurva nu – vi kan inte fortsätta skjuta på den framåt så att det blir en jätteinsats vi behöver göra på slutet – vi kan inte fortsätta i vår tro att tekniken kommer att lösa allt.

–          Vad beror det då på att man vågar göra så här som politiker och inte ta tag i de stora frågorna? Är det på grund av att de flesta av dagens politiker inte kommer att stå till ansvar 2050?

En framtid att se fram emot

–          I det sista kapitlet i Keynes barnbarn så diskuterar jag frågan om en framtid att se fram emot. Finns den framtiden? Det finns mycket ord om hållbarhet idag, men kan vi sätta siffror på de orden? Kan vi gå tillbaka till sättet man gjorde på 70- och 80-talet, med blueprints för framtiden och sen räkna på hur man skulle kunna lösa det? Man måste i en sådan beräkning kunna visa att människor ska kunna fortsätta leva ett modernt liv.

–          Det behövs ett helhetsgrepp som är kompromisslöst. Vi ser mycket motstridiga tendenser idag. Men jag tror vi behöver ett teckenbyte för vår utveckling i tid – tillväxt kanske var bra när vi var fattiga, men nu? I nuläget kanske den till och med är negativ för oss?

–          Tyvärr utgår de flesta rapporter jag tittat på ifrån att vi ska ha en fortsatt ekonomisk tillväxt. Och att vi ska fortsätta konsumera.

Skifte mellan privat och offentlig konsumtion

–          Det är intressant att titta på den utveckling vi har sett kring privat och offentlig konsumtion – under 50-, 60-, och 70-talet var den offentliga konsumtionen stor. Men den har avtagit och nästan gått ned till noll. Istället har den privata konsumtionen skjutit i höjden. Långtidsutredningen från finansdepartementet 2008 säger att vi ska en ännu kraftigare tillväxt i den privata konsumtionen och nästan ingen i den offentliga i framtiden. På det sättet bäddar vi för en sämre miljö i framtiden.

–          Vi jobbar idag i 5 miljarder timmar per år i den privata sfären, och 2 miljarder timmar per år i den offentliga. (Om man ser till betald arbetstid) Man tänker sig någon sorts balans 2030 mellan näringsliv och offentlig sektor – men vi har ju 3 % tillväxt i den privata delen, och ingen i den offentliga.  SKL har gjort en beräkning att det krävs 13 skattekronor till för att få till en balans.

–          Hur kommer vi fram till den vägen som Lennart Olsen beskriver som: En hållbar väg (ett fjärde alternativ) –? Om vi jobbar ännu mer i den privata sektorn så får vi ju en ökning av koldioxid, vilket vi inte får på samma sätt i den offentliga sektorn.

Externaliteter i produktionens svarta låda

–          Standardbeskrivning av ekonomin består av att det i ”produktionens svarta låda” går in tillverkat kapital och arbete, och att det går ut kapital och konsumtion. De miljöresurser man använder brukar kallas ”externaliteter” i den här modellen. Men det är ett annat sätt att säga att man använder fria miljöresurser och skapar skadliga utsläpp. Det måste synas att detta är en del av kostnaderna för att kunna producera.

–          Vi har i vår ekonomi skapat en effektivitet som ger högre produktion, och vi har tredubblat konsumtionen. Vi använder lika mycket pengar till reklam som till skolans undervisning idag för att få människor att köpa allt som produceras! Och medierna understödjer den bilden att vi måste konsumera. Politiken handlar om att vi bör konsumera så att vi inte får arbetslöshet. I dagens samhälle är Slösa hjälten – vi har en ymnighetsekonomin idag.

–          Men naturresurserna skapar ett ekologiskt tak för hur mycket vi kan producera. Om vi måste gå över till att producera mindre, då måste vi ompröva våra idéer.  Kanske blir Spara hjälte igen och vi går tillbaka till en knapphetsekonomi?

–          Vi kan beskriva vårt samhälle som en rulltrappa där vi blir 2 % effektivare och producerar 2 % mer varje år. Vi kommer långt förbi det tak som borde finnas om vi ska få till hållbarhet.

Rekyleffekten

–          Ofta pratar man om teknisk effektivisering, och att det är det som ska rädda oss när det gäller miljön. Men om man tittar på en artikel som exempel där man beskriver att flygplanens bränsleförbrukningar har halverats på 40 år. Detta innebär en förbättring med 1,7 % per år. Men under samma period har det skett en trafikökningen på flyget med 5 %! Vi har alltså en rekyleffekt – det blir billigare att flyga, då flyger vi mer. Det är som att jaga sin egen svans i miljöpolitiken att tro att tekniken kommer att vara lösningen.

–          Man borde trycka på mer rekyleffektens betydelse i debatten! Vi tar inte vara på de tekniska landvinningarna genom att då spara utsläpp, istället ökar vi bara volymerna.

Vad kan vi göra?

–          Vad kan man göra då? Vi har ju ett beting på att få ned utsläppen med 70 %! Vi kan göra renare teknik som en del – och vi kan ändra livsstil. I Köpenhamn till exempel har man alltid cyklat, och cyklarna används på ett helt annat sätt. Nu ökar det i Stockholm också men det är farligare att cykla där i nuläget. I Bordeaux till exempel har man stängt av för bilar i stadskärnan – vilket gjorde att transportfirmor som DHL fick anpassa sig och nu kör transportleveranser med hjälp av cyklar.

–          Ett andra sätt att dämpa ekonomins tillväxt är att ta ut tillväxten i form av minskad arbetstid istället för att ta ut den i pengar. Vi behöver gå ned till 30-timmarsvecka och dessutom minska utsläppen per krona -5 % per år.  Så då är det väl bara att sätta igång? Men politiskt verkar frågan om kortare arbetstid vara väldigt svår. Inget av partierna driver den väl på allvar idag?

–          Det kan vara möjligt att få ned utsläppen av biltrafiken – men det svåra skulle jag säga är att få ned flygandet – vi måste ned till 1990 år nivå. Det betyder en utlandsresa per år.

–          Bostäder är svårt, kanske går det att skapa förändringar om vi tänker mer i termer kring hur vi använder den bostadsstock vi har – så att vi inte bara tänker nyproduktion. Jag skrev en analys på 80-talet som heter Ett Göteborg mindre. Den bostadsstock vi har svarar ju mot olika stadier i livet, och kanske finns den intressantaste möjligheten för förändring i ”Det tomma redet” – föräldrarna bor ju ofta kvar i en överstor lägenhet när barnen flyttat hemifrån. På 70-talet när en familjebostad vara en trea så kanske detta inte var ett så stort problem – men om man bor kvar i dagens stora bostäder – vad innebär det?

–          I rapporten räknade jag på vad man kunde vinna på att få bara en del av föräldrarna att lämna det tomma redet till nästa generation och bo mindre. Det skulle kunna vara ett annat sätt att råda bot på bostadsbristen än nyproduktion – vi har ju ett väldigt högt antal kvm per person i Sverige när det gäller bostäder.  Men det är förfärligt svårt och knepigt när den sociala aspekten kommer in, till exempel kan det ju bli dyrare för de gamla att byta bostad än att vara kvar i sin gamla, och det finns förstås också frågor kring hemmet.

–          När det gäller matens påverkan så är en viktig del att gå ned i köttkonsumtion, en annan del handlar om att minska matspillet.

–          Om vi ska minska när det gäller prylar – Låt förra årets duga! Utnyttja det du har så länge det håller. Hur ofta byter vi mobiltelefoner? Behöver vi byta så ofta? Om man skulle säga sådana här saker i USA så skulle man bli betraktad som landsförrädare. Där är det nämligen en patriotisk plikt att gå ut och konsumera. Men det har inte alltid varit så i USA och i Sverige var det tvärtom under beredskapsåren – vi skulle plocka svamp, cykla och spara.

–          Vi skulle också kunna skifta från att äga till att bruka – vi kan dela med andra, hyra och låna när man behöver

–          Mycket av konsumtionen handlar ju om att visa status, identitet, detta är jag! Men går det att göra den här distinktionen med andra medel – går det att visa vem du vill vara på andra sätt?

–          Går vi ner i arbetstid så kan vi göra ett annats sort liv med 10 timmar mer fritid.

Busförenklad sammanfattaning:

–          Vi kanske måste gå ned till 1990 års nivå

–          Med 2030 års teknik

–          Och ha 10 timmar mer fri tid per vecka

–          Är detta verkligen en uppoffring? Och om det är det – varför finns det ingen i politiken som vågar säga att vi kanske måste göra uppoffringar?

–          Men, är det en uppoffring att jobba kortare arbetsveckor? Vill man ha kortare arbetstid? Vill människor hellre ha fritid eller högre lön? Om vi ska göra en omställning så måste det göras så att alla gör det samtidigt – att vi kommer överens om att använda en del av vår tvåprocentiga effektivisering till kortare arbetstid. Det hjälper inte att några av oss jobbar kortare veckor. Men min gissning är att vi har företrädare i facken som ser till pengarna istället. Men hur representativa är åsikterna inom facket för människors önskemål i frågan?

–          Nyligen gjorde man ett experiment som hette One ton life i Stockholm – en familj fick försöka komma ned i de nivåer som behövs i utsläpp. De lyckades inte riktigt, men de kom ned på 1,7 ton. Men de har sagt att det inte var så svårt att komma ned till 3 ton, det var inga större uppoffringar och de sa att de skulle kunna leva så om andra gjorde det.

–          Vårt samhälles mantra – tillväxt – motiveras alltid med att vi skapar jobb. Men det är ju enligt mig fel ordning på sakerna – det innebär att sätta vagnen framför hästen.

Vad är målet med samhällsutvecklingen?

–          Keynes pratade om sina barnbarns ekonomiska möjligheter. Han sa att inom en förutsägbar framtid kommer vi lösa produktionsbehoven genom den nya tekniken, vilket skulle innebära att hans barnbarn bara skulle behöva jobba 15 timmar i veckan för att tillgodose sina behov. Vi har inte upplevt det än att vi har kommit dit. Man kan resonera kring hans förståelse och om man skulle vilja jobba så lite, men han ställer den grundläggande frågan – är livets mening verkligen att jobba?

–          Ernst Wigforss som var finansminister 1925-26 och 1936-49 sa: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga – Ja vad ni vill. Frihet!” Det är som att vi i dagens samhälle glömt att det skulle kunna finnas andra värden än ekonomiska.

–          Jag har skrivit en bok om arbetstidsfrågans historia som heter Arbetets tid

–          När arbetarrörelsen kom hade den två saker på sin agenda – allmän rösträtt och 8-timmars arbetsdag. Det var under den här perioden en revolutionär stämning i Sverige. Man genomförde därför snabbt en reform 1918 till 8-timmarsdag, eftersom man var orolig att en revolution skulle bryta ut. Efter att dessa krav var genomförda har det varit mycket fokus på att öka semestertiden – det har varit svårt att få någon ändring i arbetstiden per vecka. Sedan 1973 har inget hänt på den fronten, trots att vi konsumerar dubbelt så mycket idag mot vad vi gjorde då. Hade vi legat kvar på den tidens konsumtionsnivå så hade vi kanske kunnat halvera arbetsveckan?

–          Jag skrev en debattartikel på SvD Opinion för en tid sedan som hette Att skapa nya jobb är inte alltid samhällsnyttigt. För vilken typ av jobb behöver vi skapa som är till nytta för samhället? Vissa jobb är ju nyttiga för det gemensamma. Jobb som förskolepersonal, sjukhusstädare och arbete med återvinning har ett värde för samhället som är 10 ggr lönen. Finansmän, reklamare, skatterådgivare däremot förstör för varje krona de får i lön motsvarande 7 – 47 kronor.

Sammanfattningsvis är:

–          Teknik och livsstil lika viktigt om vi ska ställa om till ett hållbart samhälle

–          Den produktivitetshöjning som vi har är helt avgörande för arbetsvolymen

–          Ingen tillväxt eftersom produktivitetshöjningen tas ut på annat sätt

–          Goda offentliga tjänster kan skapas om höga skatter accepteras

–          Det behövs ett styrande och ställande samhälle för att få ut något av teknikvinsterna – annars äts de upp av ökade volymer.

–          Om ni vill läsa mer av mig gå in på min hemsida: goto.glocalnet.net/christersanne

Samtal med publiken efter fikan:

–          När det gäller de tre dimensionerna är det inte alltid så lätt att veta vad som är mål och medel – till exempel så löser vi aldrig miljöfrågorna om vi inte löser rättvisefrågorna, och då blir den sociala hållbarheten en förutsättning för den ekologiska. Hur undviker man att modellen blir statisk? – Det finns i alla fall inget underlag för att sätta ekonomin först och som alltings mål– lyckoforskningen säger inte längre att mer är bättre, det finns inget underlag för det. När man har kommit upp till en viss standard så ger inte mer pengar ökad lycka. Jag tycker att det är bra att läsa Malmaeus Tillväxt till varje pris om ekonomi för han har en sund utifrånblick. Många säger att vi måste ha tillväxt eftersom vi har en skuldekonomi, och därför kan vi inte vrida oss ur greppet. Men det är inte människorna och jobben som gagnas av tillväxten – man avskedar snarare. Är någon beroende av tillväxten så är det kapitalet. Produktionsökningar växlar ut i vinst och kapital istället för till löner. – Är det inte bra då om det inte växlas ut i löner så att det blir mindre konsumtion? – Men är det inte så att även kapitalister konsumerar?

–          Du har en bild för hållbarhetsdimensionerna som är bilden av en lök, istället för den triangel man brukar använda, där du visar en rollfördelning mellan de tre dimensionerna. Brukar du få någon reaktion på att det sociala skulle vara den centrala dimensionen av de tre? – Det ekologiska är villkoret för liv, men man behöver inte se det som överordnat de andra två. Försöket att se social hållbarhet som drivkraft i samhället handlar om att öppna för en diskussion om vi verkligen är så materialistiska egentligen? Det sociala borde vara en djupare drivkraft och meningen med våra liv medan de andra delarna är stödet för våra liv.

–          Det är en skrämmande beskrivning som du gör – tänker du att en förändring ska komma till stånd via en underifrånrörelse eller hur ska människors livsstilsritningar förändras? Det var nyligen ett reportage i GP om att tillväxt är ett problem och om att vi behöver göra livsstilsförändringar – men på nästa sida säger man att det är läge att köpa hus i Spanien – och då flyger man dit flera gånger per år.  Det är förbaskat trevligt att konsumera tycker de flesta – finns det någon väg till ett annat medvetande? – Min egen gärning går ut på att försöka övertyga sådana som er. Och att hoppas på att förnuftet ska segra, något bättre kan jag inte göra. Jag kan inte se något annat än den demokratiska vägen, det är svårt att komma fram annars. Men man kan bli lite besviken på viljan att agera.  Vi driver våra länder mot tillväxt, och ju längre vi fortsätter på detta sätt desto större skadeeffekter har det. Vi har en oekonomisk tillväxt – den leder oss inte dit vi vill, om man inte ser ekonomi som enbart pengar vilket jag inte vill göra.

–          Det finns många små förändringar som var och en av oss kan göra. Men det är viktigt att se att 80 % av de unga idag har klimatångest, det är en stor fråga. Det kommer rörelser underifrån, som Omställningsrörelsen och Occupyrörelsen. Det finns en massa sådana tecken, men konsumtionen ökar mycket samtidigt. Det är någon svårighet i hur förändringen ska gå till. Många av rörelserna kanske inte har kuggat in i det ordinarie systemet?

–          Krisen i Europa som har tvingat många människor att konsumera mindre, eftersom många har blivit fattigare, serveringar för gratis mat har ökat etc. Hur ser du på den utvecklingen, att den ekonomiska krisen tvingar fram en lägre konsumtion? Är kriser bra, kommer det andra kreativa lösningar då? Till exempel att arbetslösa människor går samman och utvecklar ny teknik – kan det vara en utveckling framöver? Krisen har åstadkommits av slapphänt politik som har tillåtit bankerna att bete sig som de gör. Jag är rädd att den här typen av kriser snarare är disciplinerande än att de skapar kreativitet – man är rädd att inte få jobb och disciplineras därför. Vi pratar om prekariatet idag, det kan vara både telefonförsäljare och akademiker som har osäkra och tillfälliga anställningar. Mycket idag bygger ändå på att människor har ett jobb, där de vet hur mycket de ska arbeta, men det är många som inte har den tryggheten. En stor del av Sverige är rädda för att de inte har jobb, och det skapar en ny osäkerhet som gör oss mer disciplinerade än de som har fasta jobb. Ojämlikheten i den här frågan ökar katastrofalt.

–          Medias dramaturgi är en viktig del för att saker ska förändras, det finns en inbyggd logik i hur man tänker att man förklarar och tydliggör saker, man ställer två alternativ mot varandra, men saker blir inte begripliga på det sättet. Det behövs en kommunikation med media hur man kan göra hållbarhetsfrågorna begripliga. – Media är ett kapitel i sig – man kan se dem som gatekeepers som håller reda på vad som får berättas. Vill man in i dem med en problematisering av tillväxt till exempel så måste man smita in. Berättandet har också en effekt, man måste tro det, att det påverkar med andra typer av berättelser.

–          Epilog: vem ska göra detta? Om vi ser till de tre aktörerna som vi har i marknadsekonomin; Folk, Den politiska klassen och Kapital/näringsliv, så kan Folket påverka både på marknadens arena och på politikens arena – och jag tycker att vi idag överdriver idén om konsumentmakt och lägger allt ansvar på en individuell nivå. Vi måste prata mycket mer om att gå den politiska vägen istället och försöka påverka på den arenan. Svårigheten här är att vi inte är medborgare längre på den arenan, utan vi är kunder. Politiska filosofer gör en tydlig skillnad på de här två arenorna – vi kan vara Economic man på konsumtionsarenan – men på politikens arena ska vi stå upp för våra moraliska åsikter. Vad händer då när vi blir kunder också på den arenan?

Referat: Vanja Larberg

 

 

Delade exempel

Inga delade exempel ännu. Varför inte skriva det första?

Har du andra exempel? Dela gärna med dig här:

Din e-postadress publiceras inte.