Ett fungerande vardagsliv

Textförfattare: SBK/Lisa Wistrand och Lovisa Grahn, S2020/Sören Olsson

Ett vardagslivsperspektiv gör att människors vardagliga rutiner och aktiviteter blir utgångspunkt för planeringen. Många behov är gemensamma för oss alla men på vissa sätt är vi också olika. Planeringen bör därför utgå ifrån hur den fysiska strukturen skapar förutsättningar för ett praktiskt vardagsliv – i relation till hur den sociala strukturen påverkar användningen av staden. 

Hur attraktiv och hållbar en stad är avgörs av hur människor faktiskt använder den. En god stadsmiljö är organiserad så att återkommande behov och sysslor – som att ta sig till och från jobb och skola, handla mat, umgås med vänner och släkt, hämta barn, motionera och kanske delta i föreningsliv eller kulturaktiviteter – är lätta att hantera.

Finns det utrymme, marginaler, flexibilitet i stadsmiljön som gör att människor kan rasta hunden, bada, dansa, odla, läsa, sova, bygga?

Rörelserna mellan vardagsaktiviteterna kan stödjas eller begränsas på olika sätt, både av tidstillgång och av rumsfaktorer, men även av sociala sammanhang, normer, kulturer och föreställningar. Här blir det tydligt att aspekten vardagsliv är sammanflätad med de övriga aspekterna: sammanhållen stad, samspel och identitet. Människor är olika och hur väl det praktiska livet fungerar för olika livssituationer är också en fråga om jämlikhet. Den fysiska miljön påverkar våra vardagsliv olika, beroende på ålder, kön, om vi använder rullstol etc. Det är viktigt att staden som helhet har en variation av verksamheter och platser som svarar mot olika behov, och att olika behov priori­teras lika mycket. Vilka andra behov finns utöver de vi spontant ser utifrån vår egen synvinkel? Hur man använder vardagstiden varierar också mellan människans olika faser i livet. Om den byggda miljön utgår från en bestämd livsfas, försvåras vardagslivet för dem som befinner sig i andra.

Även om vi är olika så rör sig de flesta av oss mellan ett antal nödvändiga platser under ett vanligt vardagsdygn. Det är till stordeldessa vardagliga rörelser som formar stadslivet. Den fysiska miljön kan bidra med ett gott utbud och hög tillgänglighet och här är två förhållanden är centrala: närhet och kommunikationsmöjligheter.

Närhet handlar mycket om att utgå från den gående människan och i studier av gångavstånd till olika aktiviteter används ofta 10 minuters gångtid som ett mått. Överstiger tiden detta mått minskar antalet besök betydligt och de mer långväga transporterna ökar istället. Närhet till livsmedelsbutik, skola och förskola liksom grönområden hör till det som de flesta människor önskar sig. Grönområden har stor betydelse, särskilt för barn och ungdomar och äldre som främst är beroende av den lokala miljön – tillgänglighet och närhet är desto viktigare ju mindre rörlig man är. I den centrala staden är tillgång till service som regel omfattande medan den minskar utanför detta område. Service som handel, vårdcentral, banker samt kulturella verksamheter som bibliotek och fritidsgårdar finns ofta samlade i lokala centra och utgör där en viktig bas för det sociala livet. Idag har många lokala centra problem som gör att servicen sviktar. Det kan bero på konkurrens från externa centra, att befolkningsunderlaget är för litet men också på att centra har en felaktig placering i kommunikationsstrukturen eller att viktiga kommunala verksamheter placerats på något annat håll. Allt detta är komponenter som behöver bevakas i en planeringsprocess.

Men relativt få människor lever ju idag enbart i det lokala, vilket gör att också kommunikationsmöjligheterna blir viktiga. Arbetsplatser finns till exempel i stor utsträckning på avstånd och nöjen och kultur koncentreras allt mer till centrala lägen. Betydande delar av denna struktur bygger på bilen som färdmedel. Bilägandet och bilåkandet är dock ojämnt fördelat: i en del områden är två bilar per hushåll vanligt och i andra områden saknas bil i mer än hälften av hushållen. Det finns också skillnader som gör att män kör längre sträckor, kvinnor mera för inköp och barnhämtning. Och barn och ungdomar är beroende av vuxna för sitt bilåkande. Det finns idag som bekant betydande skäl för att bilåkandet bör minska och att gång- och cykeltrafik samt kollektivtrafik ska öka. Det har att göra med en rättvis fördelning av möjligheter för olika människor men också förstås med miljöaspekter och hälsa. Utveckling av cykelbanor och kollektivtrafik är alltså centrala frågor. Alla projekt bör analyseras utifrån vilka nödvändiga och önskvärda funktioner som man kan nå till fots, per cykel och med kollektivtrafiken i vardagen.

Aspekten vardagsliv handlar alltså om en medvetenhet om människors skiftande behov, samt att värna tillgången till service och mötesplatser – både i den lokala närheten och längre från hemmet. Planeringen av bostäder, lokalisering av verksamheter och utformningen av de gemensamma offentliga rummen bör helt enkelt ha vardagslivets användning i fokus, för att förenkla våra liv, skapa ett trivsamt stadsliv och för att värna om miljön.