Till vilket pris sker gentrifieringen?

Publicerad: 8 juni, 2015
Sidansvarig: Vanja Larberg
Forum S2020

 

Catharina Thörn, forskare på kulturstudier Göteborgs universitet, och Sofie Ludvigsson, student i samhällsanalys, presenterade stadsplaneringens undanträngande effekter och diskuterade gentrifiering på Forum S2020 den 28 maj 2015. Här följer ett referat:

Är staden full av möjligheter eller rättigheter? Lars Lilled, bitr. förvaltningsdirektör på Social resursförvaltning, inleder med en diskussion kring staden som möjlighet till förverkligande och tillväxt eller en plats där alla invånare har rätt att leva på sina premisser och villkor. Den grundläggande frågan om vem vi planerar staden för följs tätt av frågan vem vi inte planerar för? Vi riskerar att öppna upp staden för vissa grupper men i och med detta stänga den för andra, både medvetet och omedvetet.

Staden och stadsborna är ett koncentrerat manifest av samhällets förändringar. Krisen på 1970-talet innebar en förändring från att staden varit en plats för arbete till en marknad för konsumtion. Den goda stadsbon konsumerar varor, tjänster, nöjen och kultur och bidrar till stadslivet. Båtvarv, industri och verkstäder har fått ge plats åt kunskapsintensiva näringar och kommers. Den nya urbana människotypen är också en del av stadens varumärke. Med hjälp av bilder på stadssilhuetter och water fronts tillsammans med toleranta, kreativa och öppna stadsbor säljs våra städer på den urbana världsmarknaden. Hur stor är diskrepansen mellan bilden av den attraktiva staden och människors rätt att leva i urbana miljöer?

Catharina Thörn är doktor i sociologi och universitetslektor vid Göteborgs universitet och en av våra mest framstående forskare inom gentrifiering. Catharina inleder med att diskutera språkets makt och förtydligar först begreppet gentrifiering – att genom upprustning eller nyexploatering tränga undan de grupper som redan finns i ett område och ersätta med andra, en form av ”social uppgradering”. Gentry betyder ungefär ”fint folk” och användes i engelskan på 1800-talet för att beskriva den sociala mellanklass som strävade efter högre status. Gentrifiering myntades av Ruth Glass på 1960-talet för att beskriva hur mer bemedlade människor flyttar in i områden med låg status och genom att tillföra resurser och kapital ger hela området en statushöjning, de som inte kan följa med i förändringarna trängs bort. Bortträngningen kan bero på prisökningar och hyreshöjningar eller helt enkelt att bostäder och verksamheter rivs för att ge plats för nya. Catharina förtydligar vikten av att inte blanda ihop problematisering av gentrifiering med ett motstånd mot utveckling. Renoveringar, nybyggen och stadsutveckling är bara gentrifierande när problematiken med undanträngning och förflyttning av människor inte aktivt behandlas och undviks. Staden är i ständig utveckling och Catharina trycker på behovet av en rad förändringar i samhället men att stadsplanering inte nödvändigtvis måste leda till gentrifiering.  Om ett område rustas upp utan att någon behöver flytta är det alltså inte tal om gentrifiering. Catharina belyser att gentrifiering dessutom stärker segregationen och om gentrifieringsproblematiken inte hanteras kommer vi inte åt ojämlikhet och ökande klyftor i samhället. Gentrifieringen och den sociala uppgraderingen av områden är starkt kopplad till ekonomiska, politiska och kulturella intressen och alltså inget som uppstår utan uppsåt.

Hur talar vi om staden och hur agerar vi när det kommer till planering? Språket i plandokument, visioner och politiska tal vittnar om Göteborgs kommuns intentioner och perspektiv. På 80-talet talades det om stadens konflikter och hur kommunkontorets roll var att medla mellan fastighetsägare, investerare och de offentliga intressen som skulle värna invånarna. Idag menar Catharina att de kommunala politikerna och tjänstemännen istället pratar om att utveckla staden tillsammans med fastighetsägare på marknadens villkor. Det gör att gentrifiering av områden inte är sporadiskt förekommande på vissa platser utan en ny strategi för att omforma stadens struktur.

Catharina Thörn har studerat det nybyggda området Kvillebäcken på Hisingen i Göteborg. Det är ett område som kommunen pekade ut som utvecklingsområde under tidigt 2000-tal och därmed startade den process som skulle förändra landskapet helt. Kvillebäcken var tidigare ett blandat område med småskalig industri, verkstäder, handel, föreningslokaler med mera. Uppfattningarna om Kvillebäckens historia är dock många och olika. Ett nedgånget område med hälsofarliga miljöer eller en tillåtande plats för social verksamhet? Sättet att se på området och dess invånare är grunden i hur processen sedan utvecklade sig.  Catharina berättar att under 1990-talet pågick ett projekt mellan Göteborgs kommun och Chalmers tekniska högskola för att utveckla Kvillebäcken tillsammans med de lokala aktörerna och då pratade man om bärkraftighet. Hon refererar till ett kommunalt dokument från 2002 som påpekar att området har en stor social betydelse. Att Kvillebäcken ligger på Hisingen ansågs som oattraktivt och att det inte fanns några ekonomiska incitament för upprustning. År 2010 påbörjades arbetet med Centrala Älvstaden – ett visionsarbete för att sätta fokus på de centrala delarna av Göteborg närmast Göta Älv. Att språkligt benämna stadsdelar på Hisingen som ”centrala” formade om kartan enligt Catharina. Plötsligt fick marken i Kvillebäcken ett högre värde och det uppstod ett räntegap.

Gentrifiering drivs av räntegap, alltså när skillnaden på värdet av marken i sin befintliga användning och värdet av sin potentiella utveckling blir för stor. Kvillebäckens ekonomiskt oattraktiva mark fick ett högt värde i och med den potential som området visade. Här med börjar språket förändras. Bärkraftighet byts mot hållbarhet och miljövänligt byggande blir fokus. Eftersom de flesta verksamheterna hade tillfälliga kontrakt och korta bygglov målades Kvillebäcken upp som ett provisorium enligt Catharina. Kriminalitet och skjutningar lyftes som argument för upprustning och området fick av medierna öknamnet ”Gazaremsan”.   Detta menar Catharina är en stigmatiseringsprocess där det gamla dåliga ställs mot framtidens utopi. Samtidigt som rivningarna började år 2006 sattes reklamskyltar upp med texten ”Med lite fantasi kan du se folk som har kräftskiva på sin balkong”.

Catharina undersöker vidare vad som hade hänt mellan 2002 då Kvillebäcken ansågs ha viktiga sociala värden, och 2010 när ett helt nytt område byggs upp. En film spelas upp där Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande, tar det första spadtaget till det nya Kvillebäcken och håller ett tal där hon förklarar hur området tidigare bestått av en ”brokig skara hus och aktiviteter” och att hon på genomfärd låst bildörrarna. Därefter förklarar Hulthén att hon tog kontakt med två byggherrar för att jobba tillsammans med att skapa ordning i området. I talet trycker Anneli Hulthén på de nyinflyttade och att ”ni som får chans att bo här, ni kommer ha det jättebra och bo i centrala Göteborg”. Att flytta över ansvaret på privata aktörer och genomföra projekt i konsortier menar Catharina minskar insynen för allmänheten och medborgarinflytandet.

Catharina tar upp synen på urban revitalisering som en process som ska skapa arbeten och locka till sig skattekraft genom att stärka stadens attraktionskraft. Detta innebär ett ökat värde på centrala fastigheter och medför en tendens att bygga ikonbyggnader som ska sätta staden på kartan. Staden byggs i planprojekt, alltså geografiskt och socialt avgränsade områden som alla ska uppnå hållbarhet inom sitt projekt. Catharina pekar på risken att förlora helheten och att se hur projekten påverkar varandra. Flyttas bara sociala problem runt istället för att bli lösta? Istället för att prata om att lyfta människorna i ett område bildas projekt för att lyfta det fysiska området. Detta accentuerar sociala skillnader i staden och ökar segregationen genom att exkludera sociala grupper från geografiska områden i liten skala vilket sedan översätts till ett hela-staden-perspektiv. Gentrifieringen av ett område påverkar alltså hela stadens sociala struktur.

Avslutningsvis lyfter Catharina Thörn begreppet Careful urban renewal, en princip för att uppgradera områden utan att tvinga människor att flytta. Grunden är att renoveringar sker på de boendes villkor och utefter deras behov och att förnyelsen sker på ett socialt ansvarsfullt sätt. För en Careful urban renewal är det obligatoriskt att undvika bortträngning.

Dagens andra talare är Sofie Ludvigsson från Karlstad Universitet där hon studerar till samhällsanalytiker. Under hösten 2014 stöttade Sofie Stadsledningskontoret i Göteborg med en intervjustudie i bostadsområdet Pennygången. Pennygången är ett 770 lägenheter stort område i Högsbohöjd som just nu genomgår en upprustningsprocess. Fastighetsägaren Stena vill totalrenovera vilket skulle innebära kraftiga hyreshöjningar. Personerna som bor i Pennygången har lägre inkomst än snittet i Göteborg men har en utbildningsnivå som ligger i nivå med snittet. Många jobbar inom vård, social omsorg eller utbildningssektorn. Sofie pekar på att det är en hög flyttningsfrekvens inom området, många flyttar dit från andra kommuner men flyttar sedan vidare. År 2012 flyttade 170 personer från Pennygången och de som flyttade in fick först rivningskontrakt men dessa förhandlades sedan om till förstahandskontrakt med besittningsskydd.

Reaktionen på Stena Fastigheters intention att höja hyrorna blev att ett nätverk av boende tillsammans protesterade mot ökade boendekostnader och bortträngningseffekter. Nätverket kallas för Pennygångens Framtid och har genom dialog med Stena Fastigheter och Hyresgästföreningen förhandlat ner hyreshöjningen till ca 14 %. I dagsläget pågår renoveringar på det första huset vilket sedan ska utvärderas innan resterande hus renoveras.  I Sofias intervjuer framkom att hyresgästerna själva inte kände behov av omfattande renoveringar utan snarare av skötsel och underhåll. Fastighetsägarens nytryckta broschyrer om ”det nya Pennygången” tilltalade alltså inte de som redan bodde där. I intervjuerna ville de boende förmedla sin bild av Pennygången som kontrast till en negativ bild i media. Även om respondenterna höll med om att fasaderna var i det tråkigaste laget så lyfte de vikten av det sociala samspel som sker mellan grannarna. Sammanhållningen och umgänget var viktigast för de boende och en stark drivkraft till att bo kvar. Denna sammanhållning gjorde att nätverket kollektiviserade de individuella känslorna och oron till en gemensam kraftsamling.

En diskurs som pågår i Göteborg just nu är vikten av social blandning i bostadsområden. När klyftorna ökar och segregationen blir mer och mer påtaglig blir varje bostadsområde en arena för att blanda upp oss. Men Sofie trycker på att blandning inte behöver betyda olika inkomstnivåer. Grannar kan tjäna lika mycket men ändå vara väldigt olika varandra. När Stena Fastigheter använde sig av argumentet att locka dit höginkomsttagare för att skapa en ökad social blandning frågar sig Sofia vilken blandning de pratade om?

Sofie menar på att hyresgästens rättigheter och skydd måste vara starkt för att inte riskera att bli bortträngd när områden ska renoveras. Fastighetsägare utgår i vissa fall ifrån vad som är bra för huset snarare än för de boende och erbjuder hjälp att flytta istället för stöd att stanna.

Diskussionen och frågorna kretsade kring vad vi kan göra istället? Kan man renovera utan att höja hyrorna? Catharina menar att ett regelbundet underhåll och förbättringar över tid gör att så omfattande renoveringar inte behövs. Hyran höjs ändå med 1-2 % i Pennygången årligen men fastighetsskötseln förbättras inte i samma takt. Det är juridiskt tillåtet att höja hyror med upp till 65 % vid renoveringar, ett lagstöd som Catharina menar skulle kunna ändras. När fastighetsbolag ägs av aktieägare som förväntar sig avkastning kan det bli ännu svårare att argumentera mot ökade hyror.

Att områden gentrifieras är inte ett isolerat problem utan sätter igång strömningar i hela staden. Människor och verksamheter flyttas runt mellan stadsdelar och har svårt att få fäste. Hyreshöjningar drabbar många fler än de boende på Pennygången. Trots att statistik visar att de som flyttar in till Göteborg främst är studenter och personer som kommer direkt från utlandet och att dessa grupper har behov av bostäder med låga hyror så prioriteras inte dessa på den privata bostadsmarknaden.

Diskussionen kretsar även kring normer för boende. Måste en barnfamilj bo i villa eller äga sitt boende? Vad är rätt sätt att bo? Måste det vara ljust och fräscht med designmöbler? Det privata ägandet förstärks genom brist på hyresrätter, låga räntor och ROT-bidrag och en status i att äga sitt boende och göra bostadskarriär. Men med ägandet kommer skuldsättningen och många anser att det är tryggare att hyra då man slipper höga banklån. En annan samhällstrend är den flexibla livsstilen där vi flyttar efter jobb och möjligheter där de dyker upp – då är det svårare att vara låst vid en bostadsrätt än att snabbt kunna flytta mellan hyresrätter. Men de finns de som inte flyttar på eget initiativ utan blir som Catharina uttrycker det ”urbana nomader”. Det är framförallt fattiga personer som har jobb och därmed inte får bostadsbidrag och varje gång hyran höjs får de flytta vidare.

Sammanfattningsvis har dagens Forum pekat på vikten att se staden i sin helhet och inte i projekt – de människor som inte prioriteras i stadsbyggnadsprojekt flyttas runt mellan stadsdelar och gentrifieringen förstärker segregationen. Sättet vi pratar om en plats är oerhört viktigt för hur staden utvecklas och bakom språkets makt ligger politiska och ekonomiska drivkrafter att förändra staden. Om vi utgår ifrån människors aktuella behov och inte alltid planerar för ”den framtida invånaren” kan vi bättre anpassa både bostadsrenoveringar och stadsbyggnadsprojekt till göteborgarnas villkor.

Referat: Cecilia Windh, S2020

 

 

Delade exempel

Inga delade exempel ännu. Varför inte skriva det första?

Har du andra exempel? Dela gärna med dig här:

Din e-postadress publiceras inte.