Ökad ojämlikhet, välfärdshistorik och nya sociala lösningar

Publicerad: 25 januari, 2012
Sidansvarig: Vanja Larberg
Forum S2020

 

Tapio Salonen, professor i socialt arbete, föreläste den 19:e januari 2012 för Forum S2020. En stor publik tog del av hans beskrivning av den ökade ojämlikheten i samhället.

Han inledde med en betoning av hur viktigt det är att sätta in information som man nås av i sin egen analys. Risken utan en sådant ramverk att sortera in i är att vi blir vindflöjlar.

– Vi är väl här för att vi vill göra skillnad? Om vi vill det så måste vi värdera var vi kommer ifrån, så att vi kan relatera och förstå det skifte vi är i nu. Därför är det alltid rimligt att ha det historiska perspektivet med sig för att kunna se nutid och framtid. 

Här följer ett referat av Salonens föreläsning:

Varför social hållbarhet?

Hur kommer det sig att frågor om social hållbarhet dyker upp en bit in på 2000-talet?

De senaste årtiondenas utveckling har skapat ett antal gemensamma problem, som utmanat möjligheten att bygga ett anständigt samhälle. Därför söker många nu efter den sociala dimensionen i hållbarheten. Social hållbarhet vilar på föreställningen om ett bättre samhälle.  

Vad är det då som behöver förbättras? Kortversionen: vi har haft tre årtionden av ökad ojämlikhet. Ojämlikheten ställer till det i stort och smått. Den professionella hanteringen har ofta varit tafatt och partiell. Frågan om social hållbarhet fokuserar helheten: vi måste nu diskutera värdebaserade utgångspunkter för samhället. Vad är det för normativa utgångspunkter som driver samhällsutvecklingen idag? Vem definierar dem?

Välfärdssamhället byggs upp

Den generella väldfärdsmodell som växte fram i Sverige under 1900-talet skulle göra upp med fattigsamhället. Vi får inte glömma att Sverige tidigare var ett litet samhälle som inte ens kunde föda sig självt; en miljon människor emigrerade från Sverige fram till första världskriget.

Fattigsamhället var alltså den tydliga motbilden vid 1900-talets mitt. Detta skapade mycket konflikter i samhället; det var arbetarfrågan, bolsjevismen, ”kosackvalet” och mycket mer – saker och ting stod och vägde. Vilken väg ska vi gå? Vi valde mellanvägen, vilket var en kombination av det kollektivistiska och marknaden. Alla var på på 20- och 30-talet så trötta på konflikter, vilket ledde fram till samförståndsanda i Saltsjöbadsavtalet. Vi blev då också landet lagom som skulle vara till för alla. Det skulle vara Ett samhälle. Efter kriget löstes fattigdomsfällan, vi byggde breda öppna system som skulle vara till för alla; arbete, bostäder, utbildning. Detta skulle skapa ett demokratiskt medborgarskap. Modellen var mycket uppmärksammad internationellt.

Bygget av det nya samhället gick snabbt – 1945 till 1970 var en exempellös period. Till exempel gick kvinnans inmarsch på arbetsmarknaden i Sverige så snabbt att de nordiska grannarna inte hängde med. Vet ni vad det berodde på? Jo det var ett riskdagsbeslut 1971 om särbeskattning. Beskattningen ändrades från hushåll till individ. När kvinnorna kom ut i arbetslivet på slutet av 60-talet, var det nämligen så att kvinnornas lön las på mannens, och eftersom beskattningen var progressiv blev det ingen ekonomisk vinst att kvinnorna arbetade, så om man såg till det ekonomiska var det lika bra att de stannade hemma för man fick inte in mer pengar.

Vi hade under denna period en bild av att det var möjligt att bygga gemensamma förutsättningar för alla. Genom detta skulle individen sen få möjligheter att stiga fram.

På 70-talet var inte kostnadsfrågan uppfunnen, det var inte budgeten som var det viktiga. Grunden las genom prioriteringen att fattigdomen skulle upplösas.

Fattigdomens återkomst

Från 40-talet till 80-talet lyckades man i Sverige med att minska inkomstojämlikheten. Men i början av 1980-talet vände det, och efter det har vi haft tre årtionden där skillnaderna istället har ökat. Fattigdomen har återkommit.

De allra flesta hushåll har dock inte känt av kriser och besparingar sen början av 90-talet. Vi har en snabbt växande, och välmående, medelklass i Sverige. Det är viktigt att komma ihåg att Sverige som nation aldrig har varit rikare än vad det är just nu. Vi har aldrig haft bättre materiella och ekonomiska förutsättningar än vad vi har nu. Vi ligger på en nivå idag som vi aldrig har legat på tidigare. När vi pratar om social hållbarhet så måste vi se hur det ser ut för hela befolkningen, och inte bara se på extremerna. Det är faktiskt så idag att 1/5 av barnfamiljerna skulle kunna försörja sin familj + två familjer till på den inkomst de har.

Men skillnaderna mellan den rikaste och den fattigaste tiondelen har ökat. All ekonomisk tillväxt under de senaste 30 åren i USA har tillfallit den rikaste procenten. I Sverige har den rikaste tiondelen fått det 75 % bättre än de hade det i början av 90-talet. De fattigaste har inte blivit fattigare, men det är idag större avstånd till de rikaste.

Segregation och ojämlikhet

På 80-talet såg man segregationen som storstadsfenomen, men den har nu krupit ned till medelstora och mindre städer. Idag tenderar vi i större grad än tidigare att bo med människor som liknar oss och själva. Ett vanligt mönster är resurssvaga områden i randområdena av storstäderna. Bakgrunden kan man dock inte se i det fysiska, utan i de öjakde inkomstskillnaderna i samhället.

Att saker blivit synliga nu betyder inte att de uppkommit nu. Detta är alltså en utveckling som har pågått i decennier; ända sen vi fick ”satsa på dig själv-kampanjer” i början av 1990-talet och då började bryta med det grundläggande samhällskontraktet. Detta bottnar i att socialdemokration i början av 80-talet växlade om från frågan om arbete och boende för alla, till att jobba med inflationsbekämpning. Detta är inget unikt för Sverige, utan det är ett uttryck för den marknadsorientering som sker. Genom de avregleringar vi gjorde under denna period så blev vi oskyddade och öppna och hade 500 % ränta hösten -91.  

All forksning visar på att hushållens ekonomiska ställning och oberoende hänger samman med allting annat i livet; vilken relation man har till utbildning och framtid och mycket mer. Bostadssegregationen är därför en effekt av den allmäna ojämlikhetsökningen.

Att behövas eller inte 

Vi har i Sverige fått en dualisering och en polarisering. Vi har en uppdelning i de som är behövda, och har massor av jobb, och de som inte är behövda. De som är efterfrågade, och de som inte är efterfrågade.

Hur stor andel av den vuxna befolkningen är det i Malmö som inte är behövda? Det är 25 % mellan 25 och 64 år, som inte är en del av arbetsmarknaden. Malmö är extremare än Göteborg, men kanske är det ca en femtedel här som vi tillsammans har gjort obehövda. Dessa människor har kasserats, eller så har de aldrig hittat vägar in från början. Andelen som förtidspensioneras innan de fyllt 30 år har ökat stort.

Vad är det för samhälle vi bygger tillsammans?

Vad handlar socialt hållbarhet om i relation till denna fråga? Jo, inte egentligen om att skaffa fram jobb till dem som inte har jobb. Det är en mer grundläggande fråga: vad är det för samhälle vi tillsammans bygger?

Det är ett samhällsbyggande och inte ett samhällsförvaltande som vi skulle eftersträva. Vi har många system för att hjälpa och mildra, som faktiskt är bättre för personalen som jobbar med dem än för dem som är brukare. Vi skapar löpande-band-system vilket gör att vi har människor som rullar in i dessa system. Detta måste vi ta tag i istället för att säga att samverkan skulle vara lösningen på dagens problem.

Vi har också fattiggjort de obehövda. Realt sett har de idag mindre svängutrymme. Det finns i flera verksamheter idag påhittade inslag kring vad de ska göra med sin tid.

Det offentliga filtret

I Sverige kan det vi byggt upp genom välfärdssamhället beskrivas som ett offentligt filter. Om vi inte hade detta filter så skulle fattigdomen i Sverige idag vara lika stor som i till exempel Portugal.

Men om man tittar på den ekonomiska familjepolitikens betydelse så har trendbrott skett här. Denna administreras av försäkringskassan och tillkom med två tydliga mål: Fattigdomsbekämpning och Omfördelning mellan hushållen.

När det gäller den första målsättningen så kan vi se ett tydligt trendbrott – efter 2003 har andelen barnfamiljer som är fattiga trots att de får insatser från ekonomisk familjepolitik ökat.

När det gäller den andra målsättningen, så har faktiskt de två rikaste femtedelarna i samhället fått större andel när det gäller fördelningen de senaste åren!

Socialekologiskt perspektiv på Landskrona

Man måste se på det sociala kontraktet och på social hållbarhet på alla nivåer i staden.

I en studie kring Landskrona, som resulterade i boken Hela staden, har ett 20-tal forskare från ett 10-tal olika discipliner tagit pulsen på Sverige genom att studera ett litet stycke av en helhet. Man kan i forskning ibland ha ett väldigt precist material om mariginella frågor. Men i detta forskningsprojekt ville vi säga något om helheter och storheter. Vi ville se hur man kan förstå en stad som har transformerats genom kriser och kommit ut på andra sidan, om man nu har kommit ut på andra sidan?

I studien används istället för ”utanförskap” det klassiska begreppet desintegration, som är den faktiska motsatsen till integration. Segregation är den fysiska motsvarigheten till desintegrationen.

Desintegrationen är ett uttryck för att någonting är i upplösning. Det betecknar en stad i sönderfall. En stad där varken de mentala strukturerna, framtidsbilder, värderingar eller ekonomiska strukturer hänger samman längre.

1990 bodde ¾ av Landskronaborna i blandade områden, 2006 har andelen halverats. I de blandade områdena skapas ett vi mellan grupper, men dessa platser har minskat. Folk bor alltså idag i större grad med människor som liknar dem själva. Man får två Landskrona som inte har så mycket med varandra att göra, både fysiskt och mentalt.

När vi följer befolkningen över tid så har en del områden i princip bytt ut hela sin befolkning under denna tidsperiod. Man har till exempel byggt längs kusten med vissa ekonomiska trösklar. Landskrona har idag en amerikansk prägel som är rätt så ovanlig i Sverige – man kan jämföra med till exempel Detroit, där stadskärnan är no-go area och inte periferin.

Nostalgi blockerar nya framtidsbilder

Det många känner till om Landskrona är att det är den stad där Sverigedemokraterna är som störst. Hela det etablerade Landskrona har varit med om att skapa berättelsen om att det är invandrarna som är problemet, istället för att se att problemet är att vi slutat tänka samhällsdynamsikt kring hur ett samhälle utvecklas. Genom att hålla fast vid nostalgi, ”Hade inte de nya funnits här hade allt varit så jättebra”,  så undanröjer man möjligheterna för ett öppet tänkande kring hur Landskrona ska utvecklas i framtiden. Man håller fast vid de förenklade bilderna, och man använder gärna ett symptomtänkande och sätter upp övervakningskameror etc. Men på det sättet löser man ingenting när det gäller social hållbarhet. Frågan är ju hur vi hanterar de underliggande frågorna om ett inkluderande samhälle? Hur får vi alla barn att växa upp tryggt?

Utmaningar för den svenska välfärdsmodellen 

– Den svenska välfärdsmodellen har aldrig förverkligats fullt ut – 80-talet var en vändpunkt

– Klyftorna och ojämlikheten tenderar att öka

– Bibehållit gamla lösningar – gör fel saker bättre?

– Välfärdspolitikens räckvidd och handlingsförmåga?

Vi har haft tre årtionden där saker och ting gått åt fel håll när det gäller att bygga ett öppet och sammanhållet samhälle. Social hållbarhet kan inte handla om andra frågor än om hur man skapar tillit på alla nivåer. Man måste lita på att den andra är juste. Detta gäller både det mellanmänskliga förtroendefulla, och en systemtillit. Vi måste lita på att systemen är legitima och rättvisa. På toppen ligger hotet om social oro, men under allt ligger det sociala kontraktet, tilltron till att vi kan åstadkomma ett gemensamt samhällsbygge.

Malmökommissionen 

Sedan ett år tillbaka jobbar 14 kommissionärer i Malmökommissionen. Det är forskare från olika discipliner. Utgångspunkten är hälsa, eftersom det är den beröringsyta idag där det fortfarande är möjligt att prata om fördelningspolitik. Här ligger WHOs studie ”Closing the gap in a generation” som grund. Uppdraget är att ta fram ett vetenskapligt underlag som bas för hur hälsan ska kunna förbättras för alla Malmöbor, särskilt för de mest utsatta. Detta innebär att ta sig an en komplex problematik som kräver långsiktiga strategiska beslut och åtgärder. Hela livsloppet ska beaktas.

Komissionen har tre prioriterade områden:

–          Barn och ungas uppväxtvillkor

–          Demokrati och inflytande i samhället

–          Sociala och ekonomiska förutsättningar.

Den ska resultera i skarpa förslag till den kommunala nivån.

Gemensam diskussion 

Hur kan då de skarpa förslagen se ut? undrar någon i publiken. Frågan bollas tillbaka.

– Hur kan ni som kommunala tjänstemän jobba med frågorna? Ni saknar inte ett professionellt uppdrag för att göra analysen av hur det ser ut. Ni har en lagstadgad skyldighet att göra detta. Vi är till för medborgarna som behöver oss alla mest. Men det är viktigt att inte ha särlösningar som förstärker problemen.

I våra huvuden har vi de gamla idéerna och de gamla mönster. Jag skulle vilja uppmana er till att sluta göra vissa saker, och börja göra andra. Till exempel när det gäller barnfattigdom; hur ska man hitta icke stigmatiserande sociala reformer som hamnar hos rätt hushåll? Vi ska signalera att vi investerar i människor. Det kostar alldeles för mycket som vi gör nu.

Till exempel kan man införa sociala investeringsfonder på kommunal nivå. Ni kan prioritera verksamheter som har långsiktig humankapitalutveckling. Ni måste uppfinna dessa system. Lägga om budgeter så att det blir sociala investeringar. Investera i människor. Vi måste se till att möjliggöra arenor och förutsättningar för att människor själva ska fixa detta.

Det är först när muren faller som man förstår hur otidsenligt det tidigare systemet var. Sluta alltså göra vissa saker, och gör andra saker ni inte gjort tidigare! Uppfinn nya välfärdssystem där den enskilda människan sätts i centrum. Gör verkliga förändringar. Vi arbetar för kontrollinriktat, och vi måste ändra de måttstockar vi har för vad som är lyckat.

Vi måste jobba med en aggregering av kunskap, detta kan man göra från dag ett. Det är så man ser att det finns mönster, att saker hänger samman. Vi har ett ansvar att förmedla dessa mönster, även om de inte efterfrågas.

Lokala insatser är fullständigt på hälleberget, vi måste se till de stora skillnaderna.

Se att kategoriseringar vilseleder. Se dynamik i livsförlopp och se samspel mellan individ och omgivning. Detta passar bättre in i ett postindustriellt samhälle.  

Referat: Vanja Larberg