Dialog, makt och vår tids stora samhällsomdaning

Publicerad: 26 november, 2012
Sidansvarig: Vanja Larberg
Forum S2020

 

Torsdagen den 1:e november föreläste Hans Abrahamsson, Freds- och utvecklingsforskare vid Institutionen för globala studier på Göteborgs Universitet, på Forum S2020. Här följer ett referat av föreläsningen:

–          Jag kommer att prata om den socialt hållbara samhällsutvecklingens förutsättningar ur ett freds- och utvecklingsperspektiv. Men jag vill inleda med att säga att det är ett privilegium för oss inom akademin att få träffa er inom offentlig sektor. Det blir lätt så att vi isolerar oss i ett elfenbenstorn där vi försöker hitta enkla sanningar och inbillar oss att vi har tänkt färdigt. Därför är det utmanande att träffa er. Ingen har ju tänkt färdigt!

Jag ser S2020 som ett tecken på gläntor i det politiska landskapet där det politiska manöverutrymmet ökar. Ett antal partner har ju också som ni säkert känner till bildat Mistra Urban Futures, och där kommer jag att jobba med kunskap och arbetssätt för en rättvis och socialt hållbar utveckling – ett projekt som vi kallat Kairos. Kairos är ett uttryck för det gyllene tillfälle där man kan säga rätt sak vid rätt tidpunkt. Jag är glad och hedrad över att få ingå i detta lag. Vi kommer regelbundet presentera saker från vårt arbete där, och vi vill också knyta oss till S2020.

Perspektiv

Den bild man har av världen görs ju från den plats man själv sitter. Om jag ser tillbaka på mitt eget liv så har det skett en del perspektivskiften i resan mellan ytterligheter – till exempel i steget från Östra real i Kålltorp till att arbeta som ekonom i Algeriet. Som konfliktforskare ser jag vikten av att förstå andras perspektiv även om man inte kan acceptera och dela dem.

De senaste åren har jag jobbat på Malmö universitet för att förstå mötet mellan lokalt och globalt. Dessa frågor är väldigt aktuella i Malmö, som man skulle kunna se som Sveriges Chicago. Jag har bidragit där till Malmökommissionens arbete. De flesta större städer i Europa kommer att stå inför samma spänningar som Malmö gör.

Den stora omdaningen i vår tid

Som ni säkert känner till är vi nu inne i en extrem urbaniseringstakt. Urbaniseringen i sig skapar väldigt olika förutsättningar för människor. Här samverkar de tre fenomenen globalisering, urbanisering och migration, och de tre politikområdena säkerhet, utveckling och rättvisa verkar i relation till dessa. Vi kan i detta sammanhang ta den arabiska våren som en viktig väckarklocka. Eftersom merparten av människorna där upplevde att rättvisan var frånvarande i samhället, fick man en social dynamik. Det finns alltså idag ökade krav på samstämmighet mellan områdena. Det räcker inte att säga att en stad utvecklas, det finns även förväntningar på att denna utveckling ska vara rättvis.

Drivkrafter bakom social oro

De drivkrafter som finns bakom sociala risker och social oro handlar om att inte bli sedd, att känna att man inte blir lyssnad på, att man inte blir respekterad och att man inte får vara med och påverka sin situation. Detta är frågor som feministerna länge uppmärksammat, vilket till exempel kan ses i Ulrika Knutsons dokumentär om Fogelstadsgruppen. 

Utgångspunkter för nulägesbeskrivning

Några viktiga rapporter för att förstå nuläget är:

–          ”Marmotrapporten” Closing the Gap in a Generation (WHO) (2008)

Rapporten visar på de stora skillnader i hälsa och hur detta kan förändras. Till exempel är det idag stora skillnader i livslängd beroende på i vilken stadsdel man bor. Det finns förstås en ekonomisk prislapp på att jobba mot detta – men det är även viktiga rättvisefrågor.

–          World Bank WDR Conflict, Security and Development (2011)

–          UNDP Sustainability and Equity (2011)

Globalisering och det politiska rummet

Idag har vi ett tillstånd där anden släppts lös ur den westfaliska flaskan. Med detta menar jag att vi kan se på den västerländska historien i tre olika faster, en Pre-Westfalisk ordning, en Westfalisk ordning och den Post-Westfaliska ordning som vi är inne i idag:

Pre-Westfalisk ordning       Westfalisk ordning       Post-Westfalisk ordning

Disorder                              Government                 Governance

                                           Nationalstaten              Flernivå-partnerskap

                                    1648                         1944

 

Under den Pre-Westfalisk ordningen var aktörerna påve, kyrka, kung, feudalherrar, städer.

I den Post-Westfaliska ordningen finns aktörer som transnationella företag, multilaterala organisationer som IMF, gränsöverskridande nätverk som G8 och G20, regioner, EU, nationalstater, krigsherrar/maffia, städer, kommuner, landsting, urbana regioner som Västra Götaland.

Identiteten var under den westfaliska ordningen kollektiv, medan den idag är flytande. Framtidstron byggde då på framsteg, de stora berättelserna och ideologierna. Idag är det många små berättelser och man ser mångfald som en styrka.

Makten var synlig under den Westfaliska ordningen, men idag finns en diskursiv makt och ett motstånd överallt.

Politiken byggde då på partier/program, idag bygger den på rörelser/nätverk/platta organisationer.

Men; även om anden har sluppit ur den westfaliska flaskan, så är det fortfarande så att den formar vår byråkrati.

Städer för att hantera komplexa frågor?

Just nu sägs det i många sammanhang att ”på den lokala nivån i städerna finns de enda förutsättningarna för att hantera vår tids problem.” Men ingen pratar om att det finns en baksida av detta mynt. Vi fredsforskare kan också se att det i städerna finns förutsättningar för att dela på resurser. Men vi oroar oss också för den höga förändringstakten och den ojämna utvecklingen.

Höga investeringar för ”den attraktiva staden”

Det är ett högt pris för inträdesbiljetten till att en stad ska kunna konkurrera och vara attraktiv jämfört med andra städer globalt. Samtidigt så minskar statsbidragen och skatteintäkterna planar ut. Detta skapar ett bekymmersamt finansieringsgap över tid, ett gap mellan den investeringsnivå som anses behövas och självfinansieringsgraden.

Man kan resonera som man gör med evenemangsstaden Göteborg; ”på längre sikt kan vi greja ännu mer i Angered om vi får hit Bruce Springsteen”. Frågan är om det stämmer.

En annan del i problematiken kring att städer ser sig som konkurrenter på en marknad, är att en stad skulle kunna tänka sig att sänka skatterna för att få en konkurrensfördel gentemot en annan stad, vilket kan öka gapet mera. Ett sätt som man idag använder för att finansiera gapen är den typen av skatter som trängselskatten är ett exempel på.

Jag tror att de flesta av oss är ganska överrens om att det inte gick att stå emot omvandlingen från industristad till kunskapsstad – vi kunde inte i Göteborg stå emot ackumulationens betingelser och ha kvar varven här, utan var tvungna att tänka på ett nytt sätt.

Men dilemmat för Göteborgs politiker idag är att det finns en risk för minskad välfärd i dessa processer. Och därför är det viktigt att vi tillsammans identifierar stötdämpare. Manöverutrymmet är inte så stort, men vi får använda det vi har.

Frustrationsgap

Vi kan idag se tecken på att det sociala kontraktet upplöses, vilket gör att grupper uppstår vid sidan av det civila samhället för att klara sig själva. Man hittar här egna trygghets- och försörjningssystem.

Man kan se på detta som något positivt – som att de är salutogena områden, om vi använder oss av Antonovskys begrepp – alltså att de är lokala civila samhällen som skapar trygget. Tyvärr skapar denna samhällsform också konflikthärdar. Gränserna mellan olika grupper byggs på.

Idag skapar vi som är inne i ”innanförskapet” så starka gränser så att vanliga människor inte kommer in. Detta skapar ett utanförskapets frustrationsgap, ett gap som sträcker sig mellan det man känner att man har rätt till och det man får. Ens strävan/anspråk när det gäller levnadsvillkor ligger då på en högre nivå än den förmåga/möjlighet som man faktiskt har i realiteten.

Man kan i detta gap bli offer för andra som har ett frustrationsgap – gängledare till exempel. Eftersom vi måste sluta dessa gap måste vi fundera över hur stötdämparna ska se ut.

Städernas spänningsfält

Städerna är alltså i ett spänningsfält mellan den positiva möjligheten att vara nav för global samhällsstyrning och risken att de blir slagfält för sociala konflikter.

Hur kan man då röra sig i detta fält? Inom Mistra påstår vi att rörelseriktningen i fältet är politiskt påverkbar. Men jag tror att vi måste göra en mental förändring och jobba förebyggande och främjande. Här skulle man till exempel kunna tänka kring frågan om sociala investeringsfonder. De sociala investeringarna måste ses som något som kan skrivas av under en längre period än en ettårsperiod. Man måste kunna flytta pengar mellan sektorerna. Sociala investeringsfonder skulle kunna vara en lösning, men det är en fråga om mental förändring. Hur ska jag bete mig för att få människor att finansiera något som ännu inte hänt?

Dialog

Sedan några år tillbaka är det mycket fokus på medborgardialog i samhället. När dialog är som bäst handlar det om att växa, att räta på ryggen och att bli lite längre. Det handlar om att bli sedd, att bli lyssnad på, respekterad och att få vara med och påverka sin situation, frågor som Fogelstadsgruppen identifierade i början av förra seklet.

Man kan se en del av bakgrunden till fokuset på medborgardialog i att vi idag har problem som är så komplexa så ingen politiker kan hantera dem.

Just nu ingår jag i en forskargrupp med stöd av Formas som heter Mellanplats. Här fokuserar vi på mötet mellan initiativ till dialog där man från samhällets sida bjuder in medborgare, och initiativ som kommer underifrån från medborgarna själva. Till våren kommer projektet att avslutas och visa sina resultat.

Medborgardialog och brukardialog

Det är viktigt att skilja på medborgardialog, som handlar om vad människor vill ska förändras i samhället, och brukardialog som mera handlar om hur något ska genomföras.

Brukardialogen innebär ett kundperspektiv, och här finns en risk för avpolitisering eftersom den innebär ett fokus på individens och inte på samhällets behov. Men brukardialogen har också viktiga förtjänster eftersom den ger en förbättrad service/legitimitet och dialogvana medborgare.

Brukardialog kan också vara viktig för att skapa en kontakt mellan människor som inte är så vana vid att vara i kontakt med samhällets institutioner. Den kan också öka legitimiteten för offentlig sektor. Men man ska ändå ha med sig att den kan vara problematisk och leda till avpolitisering.

Det finns också risker med medborgardialogen att den urholkar den representativa demokratin. Vi måste alltså se till att föra dialog på ett sätt så att den samtidigt stärker den representativa demokratin.

En fråga om makt

Ett annat orosmoln när det gäller medborgardialog, är att den ger röst åt de redan resursstarka. Därför måste vi titta på frågan om makt. Jag skulle säga att vi samhällsforskare inte vet vad makt är – vi har svårt att se hur man utövar makt.

Det finns flera olika former av makt:

–          Synlig (tvingande)

–          Dold (förhindrande) (vem avgör vilka frågor som får komma upp över huvud taget) (icke-beslut är också en form av makt)

–          Osynlig (fostrande/manipulerande) (govermentality – govern the mentality).

Risken här är att vi genom dialog ska förbereda människor för det nedskärningar vi vill göra – vi ska själva disciplinera oss inom en ny ram. Men på ett sätt måste vi bygga upp den nya ramen – annars kommer vi inte komma tillrätta med klimatfrågan – och här finns en normativ styrka. Jag skiljer på governmentality/normativ styrka. Och det finns något positivt i att den kollektiva kapaciteten bygger på något annat än vår individuella styrka.

–          Man kan också skilja på att ha makt över någonting – och makt till någonting.

Jag skulle säga att den osynliga makten allt mer breder ut sig – makten finns överallt och det går inte att få tag på den. Den präglar vårt sätt att tänka.

Jag vill också säga att makt inte ett nollsummespel, utan ett nödvändigt bemäktigande för att kunna hantera vår tids komplexa samhällsproblem . Detta är någonting som kräver tillit och legitimitet.

Sammanfallande intressen

Som jag nämnde tidigare kan jag se att det idag finns en glänta, en plats där sammanfallande intressen möjliggör förändring.

När skapas då förutsättningar för den här typen av gläntor? När ger strukturerna öppningar för ett större manöverutrymme?

Jag skulle säga att det är i motsägelsefulla omständigheter – omständigheter som är uppfattade av politiska eliter och även hotar deras intressen. I Göteborg kan man se två sådana frågor:

–          Om vi ska bli en attraktiv investeringsort och kunskapsstad, så går det inte att förena med en social oro och brinnande bilar

–          Ska en kunskapsstad skapas finns höga krav på kognitiv förmåga, och här väcks frågan om barnfattigdomen och ungdomens utanförskap som ger ytterst dåliga förutsättningar för detta

Om man ser på det på detta sätt så uppstår plötsligt ett gemensamt intresse – olika aktörer ser att vi kan slå följes en bit på vägen – även om våra vägar sen kommer skiljas åt igen.  

Folkhemmet kan beskrivas som en sådan period då många av samhällets aktörer såg att de hade ett sammanfallande intresse.

Några utmaningar

Hur ser det politiska landskapet då ut idag, i ett alltmer individualiserat samhälle?

Och hur förhåller vi oss till detta nya landskap? Hur ska vi bära oss åt för att gå från den westfaliska flaskan in i nätverkssamhället?

Ett möjligt svar som jag ser det är att diskutera medborgarbudget. Man skulle kunna tänka sig en medborgardialog för användning av sociala investeringsfonder. Att man då genomför en deltagande budgetering i en form av politiserad brukardialog.

En annan stor fråga och utmaning idag är renoveringen av miljonprogrammet.

Man kan se frågan som en oöverstiglig utmaning. Men man kan också se det som ett gyllene tillfälle att skapa inkluderande städer, social tillit och ekologisk hållbarhet!

Referat: Vanja Larberg

 

Delade exempel

Inga delade exempel ännu. Varför inte skriva det första?

Har du andra exempel? Dela gärna med dig här:

Din e-postadress publiceras inte.