Delaktighet och civilsamhälle i Biskopsgården och Husby

Publicerad: 9 december, 2013
Sidansvarig: Vanja Larberg
Forum S2020

 

På Årets sista Forum S2020 den 7:e november pratar vi om Husby, Biskopsgården och initiativ till förändring. Dagens tema handlar om att försöka utöka vår förståelse för aktuella händelser som utspelar sig i Göteborg.

Bernard Le Roux, S2020, inleder med att ge ett första perspektiv som bakgrund till dagens tema:

–          I Mistra Urban Futures finns ett forskningsprojekt, där S2020 deltar, som heter Kairos och består av tre delar; dialog, ungas medskapande och civilsamhällets roll. Alla delar är relevanta för temat idag. Hur rör sig samhället från ett sätt att organisera sig och förhålla sig till makt till något helt nytt? Vad betyder samhällets omdaning för oss?  Vad är det vi rör oss från och hur ser det ut i den nya globala vägen? Verkligheten stämmer inte alltid med vår bild för i civilsamhället uppstår nya former. Vi går från industritänk, linjevägar och hierarkisk organisation mot en era med mer spontana nätverk, ökande protester, icke-hierarkiska vägar, en ny syn på makt och var makten finns. För att kunna säga något meningsfullt om dialog och medskapande måste vi förstå vad som händer i civilsamhället. Ska vi se det som ett problem, ett hinder, eller kan vi förstå de saker som händer utifrån mer komplexa perspektiv? Det vi ska prata om idag kännetecknar det nya och ett behov av förändring som kan hjälpa oss förstå utvecklingen. Tillsammans kan vi fundera på vad det här innebär för oss.

Majsa Allelin, medlem i Pantrarna och doktorand i socialt arbete (Göteborgs Universitet) ger sin syn på vad som händer i Biskopsgården, både som panter och akademiker. Hon är även forskarassistent i projektet Medskapande som Bernard beskrev.

–          Jag har länge stått med ena foten i akademiska forskningssammanhang och med andra foten i fältet, i verkligheten, på gatan. Det är viktigt att komplettera de olika verklighetsbeskrivningarna och med teori och praktik. Ungdomsperspektivet har alltid funnits med, bland annat genom studier i elevers delaktighet, engagemang och egenansvar.

–          Det har alltid funnits en moralpanik kring ungdomen. Nästan varje generation stämplas som om det är just den som kommer förstöra samhället och det riktas mot arbetarklassungdomar. Det har tagit sitt uttryck genom åren i allt från dansbanor, dragspel, punk, hiphop. Ungdomarna beskrivs som egoistiska, lata och som ett hot för sig själva och sin omgivning. Vad som är viktigt att komma ihåg är att vi för första gången lever i en tid där ungdomar har det sämre än sin tidigare generation och att det idag inte finns någon trygghet i att kunna försörja sig själv. Det finns en hög arbetslöshet hos unga idag, speciellt hos de med utländsk bakgrund. Det finns en risk att utbildningssituationen kommer bli sämre ett par år framåt. Det är svårare nu att plugga upp betyg, de som varslas får inte tillbaka sina jobb, vi gått från en industristad till kunskapsstad och fascistiska falanger som SD kommer in i riksdagen. Allt detta tillsammans gör att det skapas en mental känsla att inte höra hemma. För vissa ungdomar går det åt rätt håll igen men för andra går det sämre just nu. Kön, klass och etnicitet spelar roll.

–          Vilka motiv har pantrarna för sitt engagemang?

Pantrarna bildades 2011, tre år efter den ekonomiska krisen som fortfarande hade effekter till exempel genom varslingar på Volvo och nedläggningar i kommunal och offentligt verksamhet. Ordföranden för Pantrarna blev själv varslad och sökte folkhögskola, som tvingades stänga ner. Vad gör man då när man inte kan plugga på högskola och samtidigt inte får något jobb? En ockupation av folkhögskolan ledde till att den fick vara kvar. Samtidigt stängdes flera fritidsgårdar och de synbara effekterna var att ungdomar rörde sig mer på ute. Det ledde till en spiral av att vakter anlitades och ungdomarna forslades bort från torgen. Ambitionen med Pantrarna från början var att få fritidsgården att öppna igen, men frågan är också större än så.

–          Vad finns det för förutsättningar för delaktighet?

Att komma i kontakt med den formella politiken kan vara svårt, det beror på vem du är. Som boende i en förort, ung med utländsk bakgrund är du inte representerad i de rummen och du är inte van att ta eller få ordet i de sammanhangen. Det har funnits en stark skepticism och osäkerhet hos politikerna, vilket innebär att Pantrarna som förening behövt hitta egna vägar utan hjälp från lokala politiker och byråkrati. För att höras måste Pantrarna vara fler, starkare och mer högljudda. Det finns exempel på rutinartad byråkrati som förhindrar dialog och medskapande istället för tvärtom. På en större nivå kan man se det som att den höga arbetslösheten i Biskopsgården och att varannan elev inte klarar skolan, inte innebär delaktighet. Effektiva, ambitiösa elever söker sig från skolorna och kvar blir elever och skolor som kräver stora resurser. Exempelvis Sjumilaskolan har kameraövervakning i korridorerna och fler vakter rör sig i områdena. Trots detta ökar skottlossningarna och det gör att förtroendet för polis och övervakning blir lågt. Liknande insatser skapar ett avstånd mot stat, politiker, kommun etc.

Angående delaktighet i hemmet: Vi har märkt en uppgivenhet hos föräldrar och vad de tänker om deras barn kommer gå vidare i livet. Barnfattigdom, föräldrafattigdom, skolan, ekonomin. Var övergår ansvaret till föräldrarnas?

–          Slutligen, det finns förutsättningar för delaktighet när man går samman. Det måste finnas ett hopp om utdelning, effekt och mening annars hade ju ingen brytt sig att agera. Det som hände i Husby är inte ett tecken på att det är dött, tvärtom är det ett sikte på liv och vilja som skapar aktion. Att synas på det sättet skapar förutsättning för delaktighet. Frågan hänger ihop med vilka strukturer och attitydskapande hinder som finns. Ljusglimtarna är snarare en strimma som förhoppningsvis blir tjockare och börjar sätta färg på andra områden också. Vi har kontakter med andra städer och är en rörelse som får gehör och kontakt med större välfärdsrörelser i staden och i Sverige. Medelklassens ställer frågan ”Vad kan vi göra?” och det kan kallas medelklassens nervositet, men vi kan gå över gränser och skapa stora förändringar.

Jan-Erik Lind, forskare i sociologi vid Göteborgs Universitet tar upp ungas villkor och aktiviteter i Järva och Husby. Han har jobbat i Järvaområdet i många år.

–          I Järvaområdet bor 66300 personer i sex stadsdelar, ungefär 9000 av dessa är ungdomar eller unga vuxna. Det är stora skillnader mellan stadsdelarna där Kista betraktas som IT-centrum och flera av de andra ses som ”problematiska”. Aldrig har vi sett en sån sprudlande aktivitet bland unga vuxna med initiativ, förningar och organisationer som i det här området. Det handlar om att lyfta fram orterna, de som bor där, stärka ungas delaktighet och att förändra sånt som inte fungerar. Bland initiativen finns bland andra Husby Marathon, Love Tensta, Tenstas Framtid och Tjejforum.

–           I flera offentliga sammanhang kan man skapa nytta exempelvis genom att få ungdomar som har förtroende hos boende att medverka i medborgardialoger. Engagerade ungdomar har bjudits in i nya forum för att bli språkrör och megafon. Ett av de mest tydliga resultaten var tyvärr att de ungdomar som försökte vara med inte blev hörda. Det skapades då ett kompletterande projekt för att komplettera med de ungas behov och förslag. Tyvärr ser processerna fortfarande likadana ut.

Exempel på organisering och aktivitet i Järvaområdet

–          Megafonen startade Harakat café som är en rörelse och modern folkbildning där några av Sveriges absolut bästa föreläsare varit med. Deltagandet har varit stort och brett, främst ungdomarna själva, mellan 70-150 personer varannan vecka.

–          Kulturhuset Husby träff skulle läggas ner men unga och äldre tillsammans samarbetade och ockuperade Husby träff (inte som olaglig ockupation). Det skapades en dialog om hur nya Husby träff skulle bli, men ungdomarna blev inte inbjudna.

–          Tjejforum är en förening där bara tjejer är välkomna, för att för ovanlighetens skull få plats och bli hörda.

–          Föreningen Husbys Framtid är ett 80-tal ungdomar som inte klarat grundskolan och inte har någon försörjning eller eget boende.

–          StreetGäris är ett kollektiv för unga, tunga och motiverade tjejer som vill stötta, inspirera och skapa kontakt. Ett tjejnätverk. (I dialogerna är det ofta tjejernas förslag som initativ som går vidare).

Betydelsefulla och gemensamma kännetecken för grupperna

–          Positiva erfarenheter, stark sammanhållning, stolthet över sin hembygd, ser sig inte som offer, ”betala tillbaka”, står över partipolitik, ideologi och religion, handlar om mer än stadsdelen – Järva är en del av Stockholm, gemensamma mål framför de individuella, verksamhet och aktivitet framför organisation.

Villkoren för åldersgruppen

–          Det är en ung befolkning i Järva. I runda tal är en tredjedel ungdomar, barn eller unga vuxna. Unga vuxna (20-24 år) är en stor andel av dessa. Utbildningsmässigt saknar 20-40% betyg för att fortsätta på gymnasium. Över hälften av alla unga vuxna saknar gymnasieutbildning. Varje år fylls det på med unga som inte har någonstans att ta vägen. 31% av ungdomarna och unga vuxna har arbete, 42% utbildar sig, 8% är arbetssökande och hela 20%  (1671 personer) står helt utan sysselsättning. Försörjningsmässigt är det 14% som inte har något, eller ”annat”,  sätt att försörja sig. Det är en situation som växt fram snabbt under senare år. Det här är en grupp som är utanför i alla avseenden; genom ekonomi, utbildning, arbete och boende. Det innebär att de inte heller är hörda någonstans, förutom i ungdomsstyrelsen.

Om Husby och händelseförloppet

–          I Husby bor 12200 invånare varav 1585 är ungdomar och unga vuxna. Här finns två centrum, som hänger ihop men samtidigt finns betydande nivåskillnader mellan de två platserna. 2009 bjöds medborgare in för dialog i Husby. Där centraliserades negativa omdömen till de två torgen. 13 maj rapporterades det om skjutning och polisingripande. Det pågår fortfarande en utredning men det ledde till en rad ytterligare händelser som demonstrationer, uttalanden, diskussioner, artiklar, hot, bränder, skadegörelse och angrepp mot tjänstemän.
15 maj arrangerade Megafonen en demonstration på Kista Torg för att försöka lindra händelserna, framföra krav och en ursäkt till familjen som drabbats. Istället startades flera bränder 19-24 maj. Megafonen som uppfattade händelserna som något utöver det vanliga bjöd då till presskonferens den 20 maj men polisen förstod inte allvaret i situationen förrän flera dagar senare. Räddningspersonal och polispersonal blev utsatta för stenkastning, och här spelade marknivåerna in. Polisen som inte kände till området hamnade i underläge och en dramaturgi utspelade sig där en liten grupp på 30 ungdomar regisserade och där polisen agerade statister. Samtidigt fanns hundratals åskådare som lugnt befann sig mitt i situationen. Vid en situation stängdes en polisgrupp in och tvingades skjuta sig ut. På en plats ägde flera aktioner och organisering rum bland de unga, och polisen hade ingen möjlighet att komma in. De som åtalats och gripits kommer inte från Husby och ingick inte i kärnan av aktivister. Den 22 maj arrangerade StreetGäris ”Bränn inte mitt hem” och ordnade en promenad med ett stort antal deltagare. Det gav effekt och lugnade ner situationen. Under den här tiden rapporterade media flitigt, både internationellt och nationellt.

Varför inleddes protesterna? – Grundförutsättningarna är ett gediget socialt missnöje som bottnar i livsvillkor hos de boende.

–          De aktiva var ett nätverk på 30-40 unga vuxna. De hade lika många följare och stödjare med en gemensam upplevelse av orättvisa livsvillkor, trakasserier, hat och hämndmotiv. Målet var inte att bränna så många bilar som möjligt, utan komma åt polisen. Inställningen hos medlemmarna i gruppen var att konsekvenserna av deras eget handlade inte har någon betydelse, de aktiva hatar samhället och allt som händer med det. I det läget blir det otroligt svårt att argumentera eftersom de i princip upplever att de inte har något att förlora.

Vad kännetecknar upploppen? – Bränderna anlades för att locka till sig polisen som skulle angripas. Det var en hämnd för skjutningen och målet var att polis skulle skadas.

Varför upphörde protesterna? – Alla insatser har haft betydelse. Polisens insatser ökade med tid, deras beslutsamhet och gripande samt att Räddningstjänsten lyckades släcka bränder snabbt. Personer som representerade civilsamhället och föreningar med förtroende hos boende gick ut tillsammans med socialtjänst, trygghetsvärdar osv. Det krympte det sociala utrymmet för vidare aktioner.

–          Polisens insatser, räddningstjänst och säkerhetssystem; var och en gjorde sitt men det var nästan ingen som gjorde något mer än det som förväntades av dem. Megafonen utmålades som den stora boven vilket var orättvist då de tidigare försökt att agera konstruktivt. Civilsamhället; föreningar har haft stor betydelse tack vare deras storlek och kännedom. Enskilda betydelsefulla personer som Omar – miljövärden som körde undan gatsten, Hassan – en boende som gick emellan i protesterna eller Adalgisa – invånare som berättade för media att deras bild var överdriven. Viktiga var också de äldre personerna i de aktivas närhet som kunde dominera de yngre till att sluta. Allt sammantaget bidrog och just torsdagsnatten hade en avgörande betydelse i att protesterna fick ett slut.

–          Slutligen: Livsvillkoren vi ser här är omöjliga. Om man trots sina livsvillkor försöker skapa något finns massor av hinder på olika nivåer i samhället för att komma vidare, och det är där vi måste se förändringar.

Samtal

–          Ang. de äldre som kom och dominerade ner de aktiva för att få slut på protesterna. Var det en medmänsklig åtgärd för Husby eller var det ett sätt för kriminella att skydda sin verksamhet? För stor polisiär närvaro kan ju sätta ljuset på redan etablerade kriminella verksamheter.

–          JE.L: Uppfattningen är att det var för Husby. Hade det inträffat i Rinkeby hade svaret inte varit lika enkelt, där hade den kriminella verksamheten spelat roll.

–          M.A: I Biskop har de äldre fungerat som konfliktlösare och medlare. Aktiva i moskén har fått respekt, stort inflytande och en naturlig förankring i området.

–          Det som behövs är vuxennärvaro och engagemang från föräldragenerationen för att skapa bryggor och att saker inte ska kunna ske i anonymitetens tecken.

–          M.A: Varför hände inte detta i Biskop? Det finns lokala konflikter knutna till kriminella processer som gör att man inte vill ha polisen i området. De personrelaterade konflikter mellan specifika personer som finns i Backa- Biskop gör att vuxennärvaro inte spelar så stor roll.

–          Ang. medinflytande och dialog: Ett exempel för att öka medinflytandet är att SDF och Pantrarna träffas och att förvaltningen försöker vara en organisation som arbetar i nuet. Det kan vara problem för kommuner att hitta snabba och bra svar i en akut situation. Nu har vi kunnat lämna tanken om att ”vi” (SDF) vet bäst och istället börjat lyssna. Både kommunen och Pantrarna är en del i den här rörelsen. När vi arrangerar möten för dialog ser vi ett stort engagemang, vuxennärvaro och hopp. Hur kan vi som förvaltning stötta det engagemanget och göra det långsiktigt? Att inte långsiktigt kunna planera sitt upplägg som tjänsteman är ovant men det är så vi måste jobba.

–          M.A: Bra att ni bemöter detta. När vi som civilsamhälle försöker engagera oss uppfattas det på ett annat sätt än när tjänstemän gör det. Att bli inbjuden på möten gör mycket, det behövs mer. Jag uppfattar att förvaltningen är engagerad, men det finns en stark segregering mellan nämnden och förvaltningen där det inte finns tillräcklig kommunikation och samstämmighet vilket gör att vi bollas mellan politiker och tjänstemän. Lika mycket som förvaltningen är progressiv, lika lite är politikerna det. Olika uppdrag och olika kunskap.

–          Ang. det du nämnde om att Stockholms Stad motarbetade Megafonen, att Megafonen ”krossades av staden”. Ser vi samma klyftor i Göteborg?

–          JE.L: I Stockholm ser vi avgrunder. Det är en skillnad här i Göteborg. Stockholm Stad är en organisation som är mer centraliserad och med starkare styrning från stadshuset vilket gör att stadsdelsnämnder och förvaltningar har begränsat utrymme. SDF, bolag och polis beskriver detaljerat att den samverkan som egentligen borde vara grunden inte kommer till. I Stockholm ser vi avgrunder, i Göteborg ser vi klyftor.

–          Det är viktigt att se att detta är Göteborgs fråga, inte SDF. Vad kan staden göra? Det är obegripligt att en fråga som gäller hela samhället förväntas lösas på en liten yta som ett lokalt torg. Ett torg är en del av Göteborg och hela Göteborg behöver engageras och diskutera frågan.

–         M.A: Områdeslösningar hjälper inte, frågan är så mycket större. Vi behöver förankring i politiken. Vi pratar om för stora saker för vår egen förmåga och för mycket ansvar läggs på liten kommunal nivå, när det egentligen är stora ideologiska frågor.

–          Ang. delaktighet: Hur resonerar ni kring det? Delaktighet sker ofta på någons villkor, någon styr delaktigheten.

–          M.A: Kallar det medskapande, att försöka förstå dialogens ramar, hur den fungerar, vad man får tycka om eller inte. Pantrarna har varit offensiva och stått på sig, uttalar sig. Det sticker i ögonen. Det är radikalt och oundvikligt och stärker en form av identitet för att bygga upp sig själv och kunna börja samverka. Delaktighet och medskapande är maktmedel.

–          Ang. Megafonen: Finns det något hopp för Megafonen?

–          JE.L: Hoppet ligger i engagemang, uthållighet och aktivitet. Det finns inget hopp om delaktighet, det är överspelat. Delaktighet är relaterat till organisationsformer och strukturer där de här föreningarna inte har plats. Som det är nu tas de flesta frågorna som är aktuella för ungdomar inte ens upp in nämnden eftersom SDF inte har ansvar för de frågorna. Alternativet är att engagera sig partipolitiskt och partierna har väldigt lågt förtroende i dessa stadsdelar. Kontakten med de etablerade kontaktytorna är små. Man måste diskutera organisationsstruktur och ifrågasätta hur det ser ut med den demokratiska ordning som vi har idag. Hur behöver förvaltningarna förändras? Det är inga snabba processer, men det måste arbetas fram andra organisationsstrukturer.

–          Det är tragiskt att det bara är med hot och våld som en sån här akut situation kan stoppas.

–          JE.L: Det är en tragisk lösning med våld och hot. De äldre som klev in, inte ville synas och satte dit de yngre menar jag inte är några hjältar. Men det har kommit fram i några sammanhang och utvärderingar att de finns, därför är det viktigt att få fram. Det våldet som utövades då är väldigt litet våld i jämförelse med det institutionella våldet som utövats mot de unga under hela deras uppväxt.

–          Ang. identitet och ängslig medelklass: Det finns kopplingar till feminismen, ängsligheten hos männen och att det nu kanske är dags att männen backar och reflekterar över sin roll. På samma sätt som medelklassen.

–          M.A: Man ska nog ta ängsligheten och viljan på allvar, men inte sätta för mycket värde till det. Ängslan kommer alltid finnas – det är en konsekvens av att orättvisor finns. Ingen mår bra av ojämlikhet men det måste komma till en reell förändring också, exempelvis i inkomstskillnader.

Epilog

–          Ett tecken på en bra lärare är att man lämnar platsen med fler frågor än innan! Vi är långt ifrån klara med de här frågorna som måste tas vidare och tas upp med fler än oss. Samtalet bör inte sluta här, utan fortsätta. Det är djupa, strategiska och praktiska frågor.

Referat: Helena Nymark

 

Delade exempel

Inga delade exempel ännu. Varför inte skriva det första?

Har du andra exempel? Dela gärna med dig här:

Din e-postadress publiceras inte.