En sammanhållen stad

Textförfattare: S2020/Vanja Larberg

I en socialt sammanhållen stad ser människor från olika sociala grupper varandra i det dagliga livet. Deras tider och rum i vardagen överlappar varandra så att samspel uppstår, och polariseringen mellan olika grupper minskar. Steget är inte stort mellan mig själv och den andre. När det gäller skillnader i demografi (ålder, kön, hushållstyper), socioekonomi (klass och resursskillnader) och etnicitet, ska det finnas en närhet och en inblick i andras villkor. Genom de överlappande sociala och rumsliga sammanhangen har människor med olika bakgrund anledning att dela varandras pågående vardagsliv. Det kan leda till att de får en större förståelse för varandra.

Dessutom finns det i den sammanhållna staden en närhet och en variation mellan livets olika delar. Det är inte en stad med zoner utan istället en stad med täta samband mellan boende, arbete, kultur och rekreation.  

Den sammanhållna staden är också en stad där det finns en hög tillit i relationerna i samhället, och många sociala kontakter och relationer mellan människor och gentemot det samhälleliga. Kunskaperna och kompetensen som finns bland enskilda individer synliggörs och utvecklas i ett kapacitetsbyggande sammanhang där synergieffekter uppstår. Det är en stad där de samhälleliga funktionerna är synliga på de offentliga platserna och bidrar till en ökad tillit.

Vi kan alltså urskilja tre viktiga utgångspunkter för en sammanhållen stad:

  1. Att det finns en förståelse för andras villkor genom att människor korsar varandras stråk.
  2. Att det är en stad där alla delar i livet vävs samman.
  3. Att det är en stad där tillitsfulla relationer ger goda förutsättningar för människor att utvecklas.

För att få en bakgrund till den första frågan gör vi här en beskrivning av den segregation som vi lever med idag, vilket bilden av den sammanhållna staden är en motreaktion mot. Den andra frågan, som handlar om en motreaktion mot monofunktionella miljöer och om att se ett annat sätt att leva livet på än att dela upp det i olika zoner och funktioner, besvaras ofta idag med blandstaden som ideal. Olika tiders planeringsideal och bilder av det goda samhället finns dock närvarande i Göteborgs fysiska miljö. Därför har vi olikformade fysiska miljöer att hantera i strävan att få till en variation och rikedom i aktiviteter. Den sista frågan kan beskrivas utifrån exempel på hur man jobbar kapacitetsbyggande.

 

1. Segregation

När man talar om segregation, har det hittills mestadels varit fokus på boendesegregationen i Sverige. Det är här forskning och insatser gjorts. Men åtskillnaden mellan olika grupper kan ske inom fler områden. I SNS Välfärdsrapport 2009 beskrivs att segregation kan ske på fyra olika arenor i livet; boendet, arbetsmarknaden, skolan och familjebildningen. Det kan inom dessa fyra arenor handla om både rumslig, tidsmässig och social åtskillnad.

Segregationen är en strukturell fråga som berör hela stadens system, vilket innebär att det är staden som helhet som är segregerad, och inte enskilda områden. Det är alltså som kulturgeografen Roger Andersson poängterar i sin rapport ”Fattiga och rika – segregationen ökar” viktigt att inte bara fokusera på ”förlorarsidan” i segregationsprocesser, utan att även se till hur exempelvis majoritetsbefolkningens val och attityder påverkar processen. Hela systemet måste påverkas för att segregationen ska motverkas.

Segregationen gör att människor får markant olika möjligheter i livet. Detta kan man se om man tittar närmare på forskningen om boendesegregation. Med begreppet ”grannskapseffekter” visar Roger Anderssons forskning att omgivningen faktiskt spelar roll för människors livschanser. Grannskapseffekter är ett sammansatt begrepp och handlar om flera olika saker. Dels innebär det att grannars attityder påverkar andra grannars attityder. Dels är det en fråga om befolkningssammansättning, vilket innebär att majoritetsbefolkningen till exempel flyr från eller undviker ett område (jfr exempelvis begreppet white flight). Dessutom beror effekterna på omständigheter som påverkar alla i området på samma sätt, som de geografiska förhållandena och närheten till service och infrastruktur.

Skapa identitet utan att stänga ute

I samtalet om boendesegregationen finns ett vanligt argument som handlar om ett ifrågasättande av varför den skulle vara ett problem. Vill människor ändå inte helst bo med sina likar? Här tror vi att en fördjupning av begreppet socialt kapital kan vara användbart för att fundera över frågan. Socialt kapital kan nämligen delas upp i överbryggande socialt kapital, vilket är öppna nätverk som skapar relationer mellan grupper, och sammanbindande socialt kapital som finns inom en grupp men som är exkluderande utåt. Om man ska överföra detta till ett bostadsområde kan man säga att ett område som förmår att på en och samma gång ha en särprägel som skapar en identitet för de boende eller är verksamma, samtidigt som det inte är exkluderande (extremexempel på exklusion är s.k. gated communities) kan vara ett svar. Då blir det bra kopplingar, samband och överlappningarna mellan delar med olika identitet som sätts i fokus, och inte de enskilda delarna. För att detta ska kunna ske behöver infrastruktur, både fysisk och social, och gestaltningsfrågor samverka. Frågor om tillgänglighet till service, kollektivtrafik, samhällsinstitutioner och offentliga platser blir extra viktiga om man lever i ett område där det finns få människor med en bra förankring i samhället.

Segregerade från varandra

Ser vi till arbetsarenan återkommer frågan om vikten av överlappningar. Man kan till exempel läsa i Ground Control, där journalisten Anna Minton beskriver hur “the trickle-down effect” (antagandet att om en grupp blir rikare så kommer resurser så småningom sippra ned till grupper som har det sämre ställt) inte fungerar, eftersom områden och grupper är så segregerade från varandra, både i tid och rum. Hon beskriver hur nya kontorsområden skiljs från äldre lokala områden, och den utveckling som sker i de nya områdena kommer inte de lokala till godo. De olika ekonomierna är på olika skalnivåer, och den ”lilla ekonomin” förstärks inte av den stora eftersom de är rumsligt är så segregerade från varandra. Om man ser till den fysiska planeringen när det gäller den här frågan skulle en långsammare utveckling där en stadsdel får ändras över längre tid kunna göra att det blir en bättre blandning av verksamheter och därmed sociala grupper i ett område.

Om man vidgar segregationsfrågan på detta sätt handlar den om att det finns en ojämlik resursfördelning i samhället, och att om sociala grupper är för skilda åt fortsätter fördelningen att vara ojämlik. Om vi ser till effekter på samhällsnivå av vad den ojämlika fördelningen innebär, så säger forskningsresultat idag att det inte bara är de fattiga som skulle vinna på ett mer jämlikt samhälle, utan alla i samhället. I ”Jämlikhetsanden” av Richard Wilkinson och Kate Pickett visas forskning baserad på ett omfattande statistikmaterial. Där kan de bland annat se att det i mer jämlika länder finns en större tillit till andra människor, kvinnors status är högre, färre lider av psykisk ohälsa, den sociala rörligheten är högre etc.

Med detta som bakgrund finns det stor anledning av motverka segregation.

Hur kan planering motverka segregationen?

Som tidigare nämnts är boendesegregationen den form av segregation som den svenska segregationsdiskussionen framför allt har fokuserat på. Detta både när det gällde inriktningen för storstadssatsningen och i forskningen. I stort har satsningarna och forskningen också varit väldigt knuten till miljonprogrammets förorter. Man har med syftet att bryta boendesegregationen främst gjort ett antal insatser i de förorter som beskrivs som segregerade. I Boverkets rapport ”Socialt hållbar stadsutveckling” kan man se att tillvägagångssättet i arbetet med förorterna varierat under åren, men förenklat kan man säga att man i perioder satsat på mer fysiska åtgärder genom till exempel ombyggnad av husen, och i andra perioder mer sociala åtgärder, som exempelvis att engagera medborgare i dialog kring hur närmiljön ska utvecklas.

Genom insatser i s.k. utsatta förorter har man tänkt sig att befolkningssammansättningen ska förändras, så att grupper med bättre förankring i det svenska samhället flyttar in. Kritik mot det förhållningssätt som områdessatsningar bygger på säger att segregationen inte kan brytas enbart med insatser i förorten, utan att hela staden måste ingå i ett sådant arbete. Det är ju hela staden som är segregerad, inte enskilda områden. Samtidigt kan man se att när bostadsföretag och kommun gjort seriösa satsningar tillsammans i förorterna så har det påverkat områdena på ett positivt sätt, och de boendes välfärd har förbättrats. Många av de satsningar som varit framgångsrika har byggt på att de boende engagerats och samspelat med bostadsbolagens anställda.

Blandad befolkning

Ett annat sätt som man idag jobbar med på fastighetskontoret inom Göteborgs stad, är att skapa förutsättningar för en blandad befolkning genom att vid nybyggen satsa på blandade upplåtelseformer och hustyper. Eftersom det idag finns många områden i Göteborg som är ensidiga när det gäller upplåtelseform och hustyp, försöker man komplettera med de sorter som inte finns representerade i någon högre grad i området.

Som nämnts tidigare så har många satsningar gjorts i förortsområden när det gäller att förbättra den fysiska miljön. Men de fysiska förändringarna har sällan skett på den strukturella nivån, dvs. förändringar av offentliga rum och gatustrukturer. Att binda samman bostadsområden som idag ligger isolerade från varandra och förbättra tillgängligheten och kvaliteten på de offentliga stadsrummen skulle göra stor skillnad för de enskilda områdena. Det ska finnas tydliga kopplingar och kontinuerlig bebyggelse för den gående och cyklande människan mellan stadens olika delar. Förutom att det gör det lättare för vardagsrörelse, är det trygghetsskapande, och dessutom något som förstärker det sociala kapitalet i en stadsdel.

En fråga om tillgänglighet i hela staden

Det är först när man jobbar på denna nivå som segregationsfrågan kan lyftas från den enskilda stadsdelen till frågor om samband och tillgänglighet i staden. Som exempel finns ett projekt i Malmö där man i Rosengård har jobbat för att samla och koncentrera människor som rör sig i stadsdelen genom att etablera ett huvudstråk, och samla viktiga funktioner längs med det. Stråket binds sen samman med Malmös befintliga gatunät och skapar en bättre koppling in till Malmö centrum. MKB har byggt bokaler längs med stråket för att också förstärka aktiviteterna där. Detta helhetsgrepp bidrar till att relationerna i staden omstruktureras. 

Här är också frågan om de barriärer som avgränsar stadsdelar från varandra viktig. Ser man till Göteborg så är vissa barriärer en del av Göteborgs identitet; älven, bergsbranter, viktiga naturområden. De skapar karaktär och kontrast mellan stadens olika delar i landskapet, kontraster som bidrar till att Göteborg kallas ”de små stadsdelarnas stad”:

Barriärer skapar otrygghet

Men andra typer av barriärer, som exempelvis stora motorleder och institutionsområden, kan skapa otrygghet och skära av människors naturliga rörelser till fots och cykel. Element i staden är också barriärer i olika hög grad beroende på vem som ska korsa dem. Exempelvis är även bilgator med långsam trafik barriärer för små barn.

Frågan att motverka barriärer är inte oproblematisk. Att områden på samma gång kan vara viktiga tillgångar för staden och skapa barriärer kan de här exemplen visa:

  • Slottsskogen är en fantastisk park – och en svårartad barriär. Människor – och särskilt kvinnor – som t ex jobbar på Sahlgrenska och bor i Majorna väljer ibland att ta stora omvägar för att slippa röra sig genom Slottsskogen i mörker.
  • Chalmersområdet inkl Mossen utgör en barriär mellan Södra Guldheden och Slottsskogen och det blir stora omvägar för den otrygge.
  • Efterkrigstidens områden byggdes med naturen som viktigt element. Folkhälsan och barnperspektivet var ett par ledstjärnor. Här krävs balansgångar mellan hänsyn till befintliga kvaliteter och behov av att knyta ihop och överbrygga barriärer.

Lästips:

  • Andersson, Roger (2009): Fattiga och rika – segregerad stad
  • Boverket (2010): Socialt hållbar stadsutveckling
  • Bradley, Karin (2009): Just environments
  • Broms Wessel, Ola, Tunström, Moa och Bradley, Karin (2005): Bor vi i samma stad? Om stadsutveckling, mångfald och rättvisa
  • Florida, Richard (2006): Den kreativa klassens framväxt
  • Harvey, David (2009): Social Justice and the City
  • Ingelstam, Lars (2007): Ekonomi på plats
  • Jackson, Tim (2011): Välfärd utan tillväxt
  • Minton, Anna (2009): Ground Control
  • Sanne, Christer (2007): Keynes barnbarn
  • Sassen, Saskia (1988): The Mobility of Labor and Capital. A Study in International Investment and Labor Flow
  • Thörn, Catharina (2004): Kvinnans plats(er) – bilder av hemlöshet
  • Wilkinson, Richard och Pickett, Kate (2010): Jämlikhetsanden

 

2. Blandstaden som ideal

Att se till planeringsideal under olika tider och vad som ligger till grund för dem, kan vara ett sätt att få en förståelse för vad vi just nu är inne i för tidsperiod, och vad behovet av en mer sammanhållen stad bottnar i. Man kan ju säga att bilden av den sammanhållna staden är en motreaktion på olika aspekter av den samhällsmodell som gestaltats under den moderna och postmoderna perioden. Det är en motreaktion både mot en viss typ av fysisk planering och mot bilden av hur livet hänger ihop.

Så när vi idag lyfter fram blandstaden som planeringsideal, kan det egentligen tolkas som ett slags svar på flera olika frågor som samhället och staden ställer.

Modernismens planeringsideal byggde på funktionsseparering. Blandstaden eftersträvades alltså inte i det byggande som skedde under efterkrigstiden och framåt. Istället ansåg man att det var bättre att olika funktioner i vardagslivet fick olika placeringar, så att till exempel en verksamhets buller inte störde bostadsmiljöer. Det var också ett annat samhälle med andra verksamheter och andra normer än idag, och dagens tänkande kring att täthet och blandning ger kreativitet och kunskapsflöde, som till exempel Richard Florida hävdar, var inte närvarande i planeringen.  Funktionssepareringen och grannskapsplaneringen, där områden byggdes som öar med bilvägar och grönområden runt omkring, skapade naturligt avstånd och därmed barriärer mellan stadens delar. I dagens kunskapssamhälle ser man det däremot som ett minus med stora avstånd och en uppdelning av funktioner.

Rivningar av äldre bebyggelse

Under denna tidsperiod gjordes även rivningar av äldre bebyggelse, och den sortens avståndstagande från historiska stadsmiljöer som uttrycks i funktionalisternas manifest Acceptera, gjorde att många städers befintliga struktur bröts upp i Sverige. Detta hänger förstås inte bara ihop med ideologier och hur man såg på historiens värde, utan även med framväxten av bilen som prioriterat färdsätt och de nya krav på infrastrukturen och stadsytorna som detta innebar.

Prioriteringen av bilen har inte bara fått effekter i de historiska stadskärnorna. Det har bland annat också lett till att det byggts utspridda villamattor som ofta inte har någon bra koppling till kollektivtrafiken, och skapats köpcentrum som i första hand är en del av billandskapet och inte av staden. Detta nya stadslandskap beskrivs ofta med begreppet sprawl. Vi har därför att hantera stora avstånd i stadsväven när vi ställer om till en hållbar stad. I Göteborgs stads ÖP är en av strategierna för att minska utglesningen att man främst ska bygga i kollektivtrafiknära lägen och inte skapa nya öar av bebyggelse.

Kvartersstad räcker inte

Blandstaden har med dessa olika skäl som bakgrund många förespråkare. Ibland är det dock lätt att se det som att blandstaden i fysisk miljö enbart motsvaras av den traditionella kvartersstaden, vilket till exempel syntaxanalyser stödjer. Men man får vara vaksam på att det inte räcker med kvartersstaden som form för att skapa blandstad. Tanken att det skulle kunna finnas en formmässig lösning som kan användas överallt för att uppnå ett visst resultat är en modernistisk figur, och ett tankesätt där man inte tar hänsyn till olika platser och deras förutsättningar.

En viktig faktor för att få till en blandning av verksamheter är ju att bebyggelsen i ett område har olika ålder, vilket ger olika kostnadsnivåer och möjligheter för olika typer av verksamheter att etablera sig, eller möjligheter för äldre verksamheter att vara kvar i ett område när det utvecklas och byggs om. I Norra Sorgenfri i Malmö, ett industriområde som ska förvandlas till blandstad och som i nuläget har många mindre verksamheter som exempelvis konstnärskollektiv, jobbar man på ett strategiskt sätt för att undvika att omvandlingen av området ska göra så att de som finns där idag måste flytta. Några av strategierna handlar om att försöka påverka fastighetsägare att bygga om och till sina hus istället för att riva och bygga nytt, och att dela in den nya bebyggelsen i små fastigheter. Man beskriver också att viktiga faktorer är att omvandlingen får ta sin tid. Den behöver inte ske på ett bräde. Dessutom ser man den pågående dialogen med fastighetsägarna som en förutsättning för att resultatet ska bli bra.

Så en grundförutsättning för att få till den kreativa mix som man tänker sig i blandstadskonceptet är att ta tillvara på den befintliga platsens möjligheter, relationer och tid. 

Lästips:

  • Augé, Marc (1995): Non-places, Introduction to an Anthropology of Supermodernity
  • Belander, Gunilla (2004): Blandstaden, ett planeringskoncept för en hållbar bebyggelseutveckling
  • Bergström, Inger (1996): Rummet och människans rörelser
  • Gramham S Marvin S (2001): Splintering Urbanism
  • Hillier, Bill (1996): Space is the machine
  • Klasander, Anna-Johanna (2001): Stads-delar. Förorter som stadsbyggnadsfråga 
  • Klarqvist, Björn & Sven Thiberg (2003): acceptera inte.
  • Legeby, Anne (2010): Urban segregation and urban form: From residential segregation to segregation in public space 
  • Malmö stad (2008): Planprogram Norra Sorgenfri
  • Marcus, Lars (2000): Architectural Knowledge and Urban Form
  • Modin, Anna (2002): Blandstad från yta till rum
  • Norberg-Schulz, Christian (1979): Genius Loci: Towards a Phenomenology of Architecture
  • Olshammar, Gabriella (2000): Att få ta plats i staden
  • Paulsson, Gregor, Markelius, Sven, Åhrén, Uno, Asplund, Gunnar, Sundahl, Eskil och Gahn, Wolter (1931): Acceptera
  • Ståhle, Alexander (2008): Compact sprawl
  • Törnquist, Anders (2001): Till förortens försvar

 

3. Platsens potential

Detta för oss in på den sista frågan när det gäller den sammanhållna staden, att det är en stad med en hög tillit i relationerna i samhället, där det finns förutsättningar för att den potential som finns bland ett områdes invånare ska kunna utvecklas. Detta kan ske både genom att skapa kapacitetsbyggande plattformar som håller över tid och genom en utvecklad medborgardialog. Det behövs alltså både sociala strukturer och tillgängliga neutrala rum för att stödja den lokala utvecklingen. I några av Göteborgs stadsdelar, exempelvis Bergsjön, saknas det idag den typ av rum som skulle behövas för att utveckla en sådan plattform. Inom det pågående projektet Utveckling Nordost jobbar man bland annat med denna fråga.

Placeringen av viktiga institutioner är ett annat sätt att påverka ett områdes möjligheter. Detta kan få effekt genom att det skapar målpunkter i stadsdelar som i övrigt mestadels består av bostäder. Detta gör att andra grupper också börjar röra sig i områden som i vanliga fall bara används av en specifik grupp för ett specifikt ändamål. Ett exempel på detta är Göteborgs universitets etablering i Hammarkullen med Centret för urbana studier. Centret påverkar förstås området på fler sätt än att en akademisk institution finns på platsen. Framför allt sker det genom att man jobbar med ett kapacitetsbyggande arbetssätt där man stödjer de nätverk och processer som finns hos stadsdelens invånare.

Lästips:

  • Birgersson, Lisbeth (1996): Att bygga mening och rum: Om processer för utveckling av verksamhetsmiljöer
  • Falkheden, Lena (1999): Lokalområdet som strategi för en hållbar stadsutveckling: Fallstudier av tre danska exempel
  • Forsén, Bosse & Lasse Fryk (1999): Från rum till mellanrum: Att utveckla sin kompetens i socialt arbete
  • Malbert, Björn (1998): Urban Planning Participation: Linking Practice and Theory. Göteborg, Chalmers Architecture.
  • Michaeli, Inga (2000): Bland eldsjälar och gränsgångare: En studie av två kommuner av Agenda 21 som social styrform
  • Stenberg, Jenny (2001): Bridging Gaps: Sustainable Development and Local Democracy Processes. Chalmers Architecture
  • Stenberg, Jenny (2004): Planning in Interplace? On Time, Power and Learning in Local Activities Aiming at Social Inclusion and Sustainable Development